En dag är de borta. De som var en del av ditt liv, viktiga men så självklara att du inte tänkte på det.
Uppskatta dem medan de finns kvar.
Med ögonen slutna i drömmen och håret utbrett över kudden viskar hon den älskades namn. Som en bön, en besvärjelse, en välsignelse.
I stundens hetta brann självbevarelsedriften upp.
Där fanns bara nu.
Och nuet var gott.
I natt brinner ingen het eld. Jag somnar med en vemodig ton i sinnet och längtans kyss på min panna.
Hon binder en bön om kärlek som ett meddelande runt fjärilens ben.
Flyg! Flyg till den älskade och tala om att jag väntar.
Sällan var hon vackrare än svept i gyllene solnedgång.
Stilla, strålande, med stjärnglans i djupblå blick.
En aftonrodnadens gudinna.
En dag kommer saknaden inte längre att krama hjärtat som en iskall hand.
En dag kan jag byta lås på hjärtats dörr.
Det är doften av liv jag känner.
Livets vind som ömt smeker min kind i natt.
Livets sång som vaggar mig till ro.
Sovrummet luktar annorlunda. Som mitt rum i en annan stad, ett annat land.
I en tid av lycka och förändring.
Regnet slutade lika tvärt som det kom. Redan är gatorna nästan torra. Luften sval, ren. Som vore världen renspolad.
Att leva på minnen. Själslig svältkost.
”Ge mig en dag av vindar och sol…”
Den är här nu. Vad gör jag med den? Jag låter den löpa fritt och går med den.
Vi är fria. Jag och dagen
Som ett friskt, förtrollande vin i enkel karaff.
Berusning utan bitter efterföljd.
Så vill jag vara för dig.
Hon var förrädisk sötma i vackert målat glas, vars färg flagade lika snabbt som sötman blev bitter.
Jag vill sitta i månskäran och betrakta den sovande världen. Jag vill leka tafatt med fladdermöss och nattfän, dansa med stjärnorna i natt.
Genom fönstret tränger en doft av dagg och syren. Sommarnatt.
Hur finner man glömska när minnena finns i varje andetag?
Luften var tung av sommardoft och minnen.
Som kunde den få lungorna att explodera och hjärtat att brista.
En garderob full av minnen. Varje plagg bär en historia, varje sko minnet av de steg de tagit i livets dans.
Ett rådjur kliver ut framför mig. För en sekund möts våra blickar. Skygg styrka. Igenkänning. Sedan springer hon vidare, lätt och fri.
Solvarm ljung. En doft av barndomssommar.
Åren klär dig. Tunna linjer i huden, skrattrynkor, en djupare vishet i blicken, silverstänk i håret.
Tiden gör dig vackrare.
Jag älskar hur vi löser upp tid och rum.
Jag vaknar naken, insvept i lakanet. Genom fönstret kikar en solstråle. Det är som om den säger: Den är här nu. Sommaren du väntat på. Kom!
Hon tänkte ”jag kommer aldrig älska igen”, men sade det inte.
För hon visste.
Hon skulle älska igen. Men aldrig på samma sätt.
Ordsken 