Ordsken

”Snurra min jord, låt mig följa med dig…”
Nej, snurra utan mig.
Jag dansar min egen dans, utan ditt snurrande.
Du gör mig yr.

Jag lämnar vägen för stigen, och stigen för det mjuka gräset.
Där sätter jag lätta fotspår som snabbt försvinner.
Följ mig på min doft!

I natt kastar Drömmens skepp ankar på Evighetens hav.
Natten samlar mjuka segel och breder dem till skydd över människobarnen.

Be aldrig om ursäkt för det du är bra på.
Var stolt.
Låt världen lysas upp av ditt ljus.

Jag vek ihop minnena och gömde dem längst inne i garderoben.
Men när jag öppnade för att ta fram sommarkläderna satt din doft i allt.

Hjärtat som är fullt av kärlek får inga rynkor. Åren går det dock inte spårlöst förbi.
Det slår klarare, djupare, ärligare i sin kärlek.

Vem väljer stegen i din dans?

Aldrig är jag helare än då.
Aldrig är jag mer främmande ändå.
Jag är inte av den här världen.

Jag reder mig en bädd på ängen, med maskrosdun som kudde. Stolta lupiner vaktar mig i natten medan blåklockorna pinglar mig till sömns.

Ängslas icke. Jag vill dig inget ont.
Jag kommer mot dig med glimmande ögon.
Mina tänder är mjuka när de smeker din hud.

Stillhet. Tystnad. Andetag.
En kyss på ditt nyckelben.
En stilla, smekande viskning.
Åter tystnad.

Du överlever detta också. Om du vill. Vill du?

Den som håller i kniven får inga sår.
Det är inte den som sårar som får leva med smärtan.

Jag kan inte offra min själ för en illusion. Den är mig alltför dyrbar. Du kan inte fånga en solkatt.

Håll om mig utan att hålla fast mig.

Försök inte fånga mig. Då glider jag undan, alltid ett steg före.
Sträck ut din hand och bed mig att stanna, så skall jag stanna för dig.

Min plats är inte vid härden. Inga bojor får famna mig.
Jag har en gång klippt mina vingar för kärleken, offrat frihet för värme.
Inte mer.

Solen vilar.
Stormen sliter fröna från maskrosbollarna och fyller luften med dun.
Sommaren hukar under regntunga moln och bidar sin tid.

Musik som får min själs strängar att vibrera.
Musik som rör vid min själ som du rör vid mig.

Lätta toner, en vemodig violin som smeker själen. Tonerna lyfter och dansar i mörkret, blandas med rökelseslingorna.

Om det inte finns rum för magi i ditt liv finns det inte rum för mig.
Jag blir aldrig världslig. Jag ser genom verklighetens dimslöjor.

Kärleken har inget skyddsnät.

Du ger mig svindel.
Jag ser in i dina ögon och hisnar.
Du rör vid mig och motståndet faller.
Liksom jag.

Jag ger inga andra chanser.
Ändå… När du knackar på min dörr så kommer jag att släppa in dig.
Du kommer att le och få mig att falla.

Hon tar hans hand, leder honom mjukt till gläntan där månljuset gör natten silvervit.
Hennes beröring är som svalkande vatten.

Räds icke Natten.
Ömt famnar hon dig.
Ta emot hennes kyss på din hjässa.
Hon tänder tusen små bloss på väg mot dagen.

En klippa vid vattnet. En varm famn att luta mig mot. Tystnad. Närhet. Frid. Himlen mörknar och en efter en gör stjärnorna oss sällskap.