Ordsken

Vågor som slår mot stranden. Solstänkta klippor. Humlesurr i rosenbusken. Ögonblick att spara.

De vackraste av minnen kan väcka den djupaste saknaden.
Det får inte minnena att lysa mindre klart, utan ger dem djup.

Tårarnas kalejdoskop får synen att dimmas och förvrängas.
De vackra minnena ser jag klart även genom tårar.
Som en sommardag i regn.

Jag kysser salt från din hud. Tåren på din kind, svettpärlor på ditt bröst, dropparna av havsvatten från din mage. Salt och smak av dig.

Ljuset du ber om skapar skuggor.
Var solnedgång leder mot natt.
Varje liv till död.

Jag väntar dig, Älskade.
Jag vill vandra nära dig, dela Livet med dig.
Älska, skratta, gråta. Sjunga, dansa.
Fria tillsammans, utan band.

Jag är inte ofullkomlig utan dig.
Mitt liv är inte ofullbordat utan dig.
Min helhet måste komma inifrån mig själv.

Det finns en plats vid min sida som är bara din.
Som inte kan fyllas av någon annan.
Den platsen är ledig. Inte gapande tom.

Jag vill inte ha någon som du.
Du är unik. Ojämförlig.
Jag vill ha någon lika unik som får mig att känna mig lika levande som du gör.

Tomrummet som klöser i sin alltför påtagliga frånvaro.
Det alltjämt kvarvarande bleknar och krymper.
Som kvarglömt vin i ett glas.

De saknade.
De efterlängtade.
De älskade.
Alla lever ni inom mig.

Det enda jag kan ge dig är mig.
För en stund.
Och kärleken, evigheten, ljuset i min blick och tonen i min sång.
Det som är mitt att ge.
Mig.

Hon tog tillbaka sin plats i sängen, lade sig mitt i. Nu var hela sängen hennes.
Tills hon somnade.
På morgonen vaknade hon på sin sida.

Jag är för alltid. Varje stund jag ger mig till dig är ett ögonblick fyllt av oändlighet.

I natt sjunger träden din sång.

Din kropp mot min. Dina händer mot min hud. Din andedräkt mot min hals. Din doft som dröjer sig kvar.

Du är vacker. Obekymrat leende, med värme och solglitter i blicken, starkt närvarande.
Åren gör dig skönare, smeker dig med varsamma händer.

Fjärden ligger spegelblank, kysst av miljoner små droppar som får ytan att glittra som av de stjärnor som lyser ovanför molnen. Regnnatt.

Kärleken börjar, växer och slutar sällan på samma sätt från gång till gång.
Det finns inte en kärlek utan många kärlekar.

Ändå är det Kärleken som är min ledstjärna, min livskraft, hjärtats puls och grundtonen i min sång.
En fast oändligt många.
Och oändlig.

Jag vill gå ut i skymningen, plocka fång av nyponrosor och fylla mitt hem med väldoftande nattluft.
Men likt mig är de vackrast i det fria.

En smekande vind.
De susande trädens sång.
Kysst av Natten.

Jag ställer skorna i skogsbrynet och dansar med älvorna över ängen i sommarnatten.

Hon som lyssnar.
Hon som ser.
Hon som möter din blick utan att vika.
Hon som blott är en tanke bort.
Som vakar över dig i natten.

Jag följer dig som en skymt i ögonvrån, blinkar mot dig som solglitter på vågorna, en ton i natten, ett stjärnfall.

Tills mitt hjärta slutat slå och kärleken skingrats för vinden.
Så länge.
Och längre därtill.
Stjärnstopp.

Jag vet var räven har sitt gryt och var ejdern gömmer sitt plockade dun.
Jag möter hindens blick och springer lätt vid vargens sida.

Jag har sett korparna leka högt över borgruinen.
Jag matar fladdermössen med flygfän i natten – ser dem ljudlöst dyka och aldrig missa.

Jag vet var svärdsliljorna växer högst och när den rödaste rosen slår ut,
den som fyller natten med doft av tidlös dröm och nostalgi.

Jag vet vad drömmarna vävs av och var marans märrar stampar i sina spiltor.

Jag har sett hjorten falla med en pil genom strupen, resa sig som en man och buga åt jägarinnan.

Jag har gömt nyckeln till mitt hjärtas trädgård i gärdsmygens övergivna bo.
Finn den så skall grinden ljudlöst glida upp bakom törnsnåren.

Kommer du till mig med rent hjärta och klar blick och vågar följa mig, så får du komma med mig.
Behaga mig, så skall jag behaga dig.