Ordsken

När jag hör Dagens dikt på radio tänker jag på hur mycket bättre texter som jag läser varje dag här på Twitter.

Utseende – intelligens. Kropp – själ.
Ord som ofta ses som motsatser. Är de det?
Jag sätter mig över deras etiketter. Jag är mer än så.

Sommarnätterna jag drömmer om är inte juninätter. De är för ljusa.
Jag vill ha stjärnklara, varma nätter, med ett mörker som smekande siden.

Olösliga kärleksekvationer. Jag vill inte vara så naiv – men jag vill behålla min kärlek ren, klar, öppen och utan spel.

Olösliga kärleksekvationer. Jag vill inte känna den förlamande saknaden igen – men jag vill älska och känna lika djupt som nu.

Jag bär sommar i mitt skratt,
Solsken i mina ögon,
Livet i mitt bröst,
Kärlek i mitt hjärta.

Någonstans slutar tårarna.
Någonstans startar ett leende.
Någonstans tränger ett porlande skratt fram.
Någonstans segrar vi.

Dagar av sorg skaver minnena.
Det vackra rispar hjärtat med vetskapen om att det är minnen.

Gör dig inte mindre än vad du är. Gör dig inte större än vad du är. Din sanna jag-kostym passar dig perfekt och växer med dig.

Du ska inte tro att du är någon.
Gör dig inte märkvärdig.
Du är någon. VET det.
Du gör dig inte märkvärdig; du ÄR märkvärdig. Förunderlig.

Jag har sparat andras ord nära hjärtat.
Vissa ord är tatuerade i dess väggar.
Ändå brinner jag av längtan att höra dem.
Kärleksord.
Äkta.
Nya.

Jag kan inte skriva orden som ger mig gåshud och tårar.
Jag kan inte säga orden till mig som fyller mig med värme och fjärilsfladder.

Hon tog hans hand och gick mot den sjunkande solen.
Ett steg över tröskeln och in i ljuset.
De gyllene åren slutade så.

Ingen kommer att kyssa mig som du.
Mina läppar har känt andras kyssar.
Kyssar som är lika bra men inte samma – ingen annan smakar som du.

Sommarregnet som lätta kyssar på huden.
Jag vänder ansiktet mot himlen och låter mig omfamnas.
Jag sluter ögonen och minns.

Lycka. Att kunna se poesin i vardagen, det sköna som andra går förbi, det stora i det lilla och evigheten fångad i ögonblicket.

Fläckvis stiger dimman över skogen.
Som om vissa gläntor andas djupare, eller vilar i ständigt solljus som får regnet att dunsta snabbare.

Du vandrare, du som bär ljuset kring din panna om du så vandrar i den mörkaste natt.
Du som vandrar, längtar, väntar.
Jag vandrar mot dig.

Vägen som fört dig hit är känd. Kartan är ritad. Det finns ett X för här och nu. Därefter… inget.
Vägen vidare ritar du medan du går den.

Förneka inte ditt förflutna. Vem hade du varit utan det som gjort dig till den du är?

De som endast kan se det vackra i det unga och perfekta är blinda för den skönhet som livet ger oss.

Åren gör dig rättvisa. De klär dig. Du blir vackrare för varje år. Rynkorna, silverstänken i håret, dina ögon som ser allt djupare.

Du är vacker där du somnat i soffan. Den raka näsan, dina mjukt välvda läppar, den lugna andningen. Så nära att jag kan smeka din kind.

Har stormen bedarrat eller samlar den kraft under en förrädiskt blank yta?

En öronbedövande kör av fågelsång ackompanjerar de sista hemgångarna i morgonen. Hör de den? Eller sjunger fåglarna för oss som vakar?

I den ljusaste själ, ett mörker.
I det mest kärleksfyllda hjärta, en sorg.
Varje sken skapar skuggor.
Varje dag springer ur natt.