Ordsken

Dansar på tå
längs en solstråle in i morgonen.

Inte ett steg till.
Inte ett.
Men ett på ett på ett…

Dans med dig. Eller steg bort.

Du var min sommar.
Nu faller mörkret och kylan sänker sig.
Går du med mig genom vintern?

Låt oss möta skuggorna tillsammans,
fylla mörkret med toner, kylan med värme.

Idag var du vid min sida.
Överallt fanns du. Spår av dig.
I alla såg jag bara dig.

I natten, i tystnaden, finns du.

En vind drar genom rummet och försvinner ut.
En vinkning från gardinen. Sedan stilla.
Vinden bär min doft, min tanke till dig.
Möter dig.

”Jag vill ha dig, om…”
Nej. Inga om. Inga villkor.
Jag vill ha dig.
Du får mig.

Vill du förändra mig?
Då är det inte mig du vill ha.

Ur dröm till hunger.
Utsvulten. Jag vaknar utsvulten.
En omättlig hunger har väckts.

I kanten av varandet dröjer drömmen. Hon väntar i skogsbrynet med månljus i sin blick.
Jag sträcker ut handen och famnar henne åter. Vi.

Nattluften fläktar fuktigt hår.
Svala lakan smeker blossande hud.

Min klänning doftar som hon.
För starkt. Hon bär för mycket parfym.
Den passar henne inte.
Men hennes doft klär mig.
Nu bär jag den. Spår.

Väckt.
Vaken.
Vällustigt levande.

Finns det en sömn efter dig?

Jag sov.
Du väckte mig.
Sömnen blev till drömmar.

Berör.
Du mig.
Jag dig.
Vi varandra.

Vi möts i beröringen.
Faller i varandras sinnen.

Med lätta steg över månljusets silverne spång in i drömmen.
Snabbt och lekande lätt, som kvicka fingrar över ett klaviatur.
Drömmen tar ton.

Kan du se med slutna ögon?
Då ser du vad som ryms i mörkret, i drömmarna, bortom synfältet.

De vackra orden du ville säga mig.
Du får gärna göra det nu.
Medan tid är.

”Jag ser dig.”
Det vet jag inte.
Vad ser du?

Du brände broarna.
Sedan undrade du varför jag inte besökte dig.

När du bränt alla broar står du ensam kvar, mitt i förödelsen.

Ljuset. Skuggan det kastar.

Jag var intagande.
Du intog mig. Jag tog in dig.

Vem erövrade vem?
Vi förlorade oss i varandra utan att förlora oss själva.
Den som inte förlorar sig blir inte erövrad.
Vi? Vi bröt ny mark.

Vad allt som ryms i tystnad.

Det väntar. Bidar sin tid.
I skuggorna, i ljuset.
I tystnad, i rörelse.
Betraktar. Lyssnar. Väntar.

Seende. Osedd.
Tyst vakande.

Natt. Sommarnattens mjuka mörker, månljusets gata mellan skira gardiner.
Tystnad. Tankarnas tid.

Varma andetag mot kinden fast ingen är där.
De skrämmer mig inte.
Det finns en doft jag känner igen. En närvaro.
Där. Här.

Vi visste aldrig om det fanns en ny dag på andra sidan natten. Allt kunde ta slut nu.
Skört. Så skört.
När du blundar. Om du vaknar igen.

Gå eller gå under.

I vandrandet, en flykt. Bort.
En längtan. Till.
En önskan. Kom. Följ efter. Be mig att stanna. Stanna.

Det enda som stillar rastlöshet är en öppen famn och en vädjan om att stanna.

Det var en gång…
Det var sagor. Sagor och sånger om en tid som inte finns.
Kanske finns den bortom allt detta.

Porten till sagornas och drömmarnas tid står på glänt.
Fönstret är öppet och nyputsat.
Följer du med?