Ordsken

Vägkartan på min hud, den som visar hur jag kom hit, kan strama och värka som läkande sår.
Men de läker.
De är det som var.
Inte det som är.

Ibland är det största och mest hjälpsamma du kan säga ”Nej”.

I morse vaknade jag med dig nära. Tryggheten i att känna din värme mot min bara rygg dröjde kvar ett tag även efter att klockan hade ringt.

Jag satt på bryggan med benen dinglande i solnedgången. Lyssnade till vågornas sång. Sprang hem i solregn med riktning mot regnbågen.

När jag nu vänder mig om ser jag dimma stiga över vattnet. Som om världen andades extra djupt i regnet. Regnet förångas i solen.

Jag förstår inte, sade hon tyst. Snälla, förklara för mig.
Så är det, svarade han kort.

När sorgen väger tungt på dina axlar och natten trycker dig finns jag där.
När du faller tar jag mot dig.
Men jag skrattar hellre med dig.

Jag tänder små lyktor i mörkret, målar silverkanter på molnen och strör solljus på vågorna.

I skåpet har jag en hög med strukna linnehanddukar redo för tårar och en kittel till varm choklad.
Jag har tystnad, stillhet och tröst.

Jag är den du väntar på.
Hon som vandrar där din längtan bor.
Den blåögda med dans i steget och sol i blicken.
Din Älskade.

Vandraren jag väntar bär stjärnljus kring sin panna.
Han behöver ingen krona, har inget land, ingen världslig makt.
Han är mer än så.

Den Älskade är en ovillig hjälte.
Han gör inget väsen av sig, döljer sitt strålsken väl.
Han är en hjälte för vad han är, inte vad han gör.

Du frågar mig vem han är. Jag svarar att jag vet vad han är.

I kvällsbrisen blandas flöjttoner med schersminens doft och mitt gnolande.
En lätt melodi till kvällens dans.
Lätt som fjärilens lek.

Molnridån glider långsamt åt sidan och himlen ler ännu ljust, trots att solen sedan länge har gått ner.
Juni vakar in juli.

En extra sekund. En. Ett ögonblick av evighet. Jag hade velat föreviga den med en kyss.

Plötsligt doftar kvällen av regn på solvarm hud och blommor.
Varmt och rent.
Lika plötsligt lyser solen fram mellan molnen.
Efter regnet.

Varje gång hon betraktade bilden av sig själv i spegeln undrade hon vad han såg.
Vad de såg.
En sak visste hon: De såg inte henne.

Hon var den beundrade, den på piedestal satta och upphöjda.
Tills hon visade vem hon var och krossade deras bild.
Var det hennes fel?

Snabbt flyende skyar passerar framför solen. Deras skuggor ilar över marken som lekande molnvesslor. Skugglek. Sollek. Sommarlek.

Jag rusade från träd till träd för att slippa regnet, stod en stund och väntade. Bestämde mig. Jag tog skorna i handen och sprang hemåt.

I ett ljumt sommarregn, med åskan mullrade på avstånd, dansade jag i vattnet på gatan. En piruett, ett hopp, lite regnstepp i pölarna. Lycka.

Att dansa i regnet på stenöknens gator, där de andra hukar inomhus. Att breda ut armarna, vända ansiktet mot himlen och omfamna världen. Liv.

Ögonblick som dessa är fyllda av den allra mest silverskimrande, lysande lycka. Bubblor av tusenfaldigt, intensivt liv.

Hon satte punkt.
Det var slut där.
Inga fler ord, inget mer.
Som ett skotthål i pappret.

Jag fann bilden av mig på en vägg i ett främmande rum.
Jag gick förbi fönstret.
En man betraktade bilden ömt, tittade ut, men såg mig inte.

Den förlupna lyckan.
Drömmarna som gick i kras.
Löftena som glömdes.
Luftslotten som brast, likt såpbubblor mot rosens törnen.

Jag sluter ögonen och känner din doft, dina händer, dina läppar.
Jag minns hur jag skälvde under dig, som du under mig.
Jag minns dig i mig.

Tiden går.
Jag minns dem jag älskat, men inte längre hur jag älskade med dem.
Bara några få är evigt inetsade i hudens egna minnen.

En liten hand i min, ett kiknande skratt och ljusblå ögon som kisar mot solen. Det är att hålla framtiden i min hand.