Ordsken

Dina händer. Vackra, starka, känsliga. Trygga.
En konstnärs händer som smekte fram nya toner och färger i mig.

Nattgardinen rör sig i vinden, sprider ett lila ljus i rummet.
Jag drar gardinen åt sidan och släpper in solen genom vit, böljande spets.

Den vaknande staden och stadsöknens fågelmedborgare fyller luften med ljud.
Morgonen tar plats i mitt rum.

Livet handlar inte om att leva längst, utan om att Leva, fullt ut.
Det är vad de menar med att fylla åren med liv.
Suga ur livsmärgen.

En gång låg hela livet framför mig.
Så inte längre.
Jag har inte åren på min sida, min tid rinner ut.
Men jag har ett liv kvar att leva.

Din panna är fårad med årens vishet.
Runt dina ögon syns spåren av tårar och skratt.
Jag ser ett liv i dig. Och mer därtill som komma skall.

I dina ögons tidlösa djup ser jag galaxer födas och stjärnor falla.

En blå drottning traskar runt ditt hus, sveper natten ömt om människobarnen, kysser lätt deras pannor.
Hon ler, ögonen glittrar av stjärnor.

Jag sopar upp skärvorna från speglarna som krossades av sorgen och reser åter hoppet som föll platt till marken.
Skamfilat men nästan helt.

Regnet hänger som fint dis i luften.
Jag drar handen genom det och skapar små virvlar, som på vattenytan.

Förstrött ritar jag ett hjärta i dimman och ser det skingras för en vindpust.
Kärlek fyller varje droppe. Tusen och åter tusen små pussar.

Fåglarna sjunger vackrast när inte alla lyssnar.

Jag balanserar lätt mellan dag och natt, tänder lyktor för de vilsna och rädda i natten, smeker den sorgsnes kind och sår skratt i drömmen.

Jag ligger stilla och betraktar svalorna som leker så högt ovanför att de nätt och jämnt syns.
Dagshimlens akrobater.

Jag vill breda ut starka vingar och leka med svalorna, trotsa gravitationen.
Men jag kan inte. Inte än. Mina vingar måste torka lite först.

För var dag växer sig törnrossnåren mot udden tätare.
Som förseglade den sig för oss, slöt sig om sig själv och sin eviga sommar.

Kanske borde jag tränga mig genom snåren medan tid är, och stanna kvar där på andra sidan.
Evig sommar, vågor som alltid slår mot stranden.

Men min plats är här, där jag njuter sommar för att dess tid är begränsad.
Och jag har nyckeln till den hemliga vägen genom rosensnåren.

Hon somnade till slut, medan ännu en tår formades i ögonvrån. När hon vaknade hade den redan torkat. Kvar fanns bara tre små saltkorn.

Blå natt. Månskenet målar gläntan med silverstänk och dimslöjor stiger som rökelse mot himlen.
Luften är mättad med doft och kärlek.

När orden tar slut tar sången vid.
När sången tystnar fortsätter musiken.
När musiken tystnar…
Nej. Den tystnar inte.
Vi bär alla på toner.

Jag hör musiken i vågen som slår mot stranden, i trädens sus och sävens viskningar, i blåklockans klang och barnets skratt.
Livet sjunger.

Vi är alla toner i en symfoni av liv.

Jag väntar dig. Och minnena vi ska skapa tillsammans.
Du har redan en plats i mitt hjärta.

Det finns så många vackra ord jag önskar att någon ska vilja säga till mig.
Och en dag också säga.

Solstrålen som trängde in mellan gardinerna träffade mitt bröst. Jag log.
Lyckan i ett leende på morgonen.

Jag är nattvindens smekning mot din kind, ett stjärnblänk, en varm närvaro, en doft, en sång i drömmen.
Följ den. Finn mig.
Jag är här.

Jag spelar på månljusets silversträngar.
En spröd melodi, som stiger mot de i dis höljda stjärnorna.
Jag sjunger för oss. Tröst i natten.

Vemodet kramar själen, håller mig i ett stadigt grepp.
Då dimmas ordskenet och melodin går i moll.
Men ovan lyser månen i julinatten.