Ordsken

Jag älskade dig ännu den dagen du gick.
Nyckeln du släppte i gruset fann jag först senare.
Ändå hoppas jag att du en dag ska komma åter.

Jag kunde ha betraktat dig länge, följt konturerna av dina läppar, din näsa, dina ögonbryn med lätta fingrar.
Ritat ord av kärlek på din hud.

Allt hos dig som var så vackert i kärleksruset tycktes blekna i dagsljuset.
Din glöd falnade.
När du vaknade såg du knappt på mig längre.

Hjärtat.
En autonom muskel, som vi inte kan styra över.

Kärlek.
En känsla som vi inte heller rår över.
Bortom förnuft och sans.

Älskade. Kunde du se dig som jag ser dig. Rakryggad med solsken i dina ögon och stjärnglans kring din panna.
Den krona som inte andra ser.

Kärlek är bara en kemisk reaktion. Eller hela livet. Livets bränsle och ljus.

Livets sång, den som ljuder i oss alla, var och en med sin sång, sin ton.
Den du hör efter dem som gått vidare.
I vinden, vågorna, minnena.

Så lägger jag vemodet åt sidan, klär av mig sorgen och går ut för att dansa med älvorna i natt.
Sväva lätt som dimman och lysa upp din dröm.

Hjärtat frågar inte efter det finstilta.

”Du är ämnad att älska”, sade hon. ”Du kommer att älska högre än de flesta.”
Jag glömde bara fråga henne om jag skall älskas lika högt.

Så sorglig den saga som aldrig riktigt får liv.
Den som börjar vackert, men tonar ut och bleknar utan slut.

Jag ville förbli din dröm. Den som inte bleknar. Men säg den dröm som varar.

Bränt barn borde sky elden.
Det finns eldar jag aldrig kommer sky.
Gång på gång går jag för nära dig.
Blir bränd.
Kommer tillbaka.

Likt en nattfjäril som dras till en förtärande låga dras jag till dig.
Så motvilligt villigt.

Svalor i dans i solen som tränger fram efter regnet.
Blåklockornas stilla klang som välkomnar sommaren åter.

Taggen i hjärtat efter en sömnfattig natt när jag borrar in huvudet i kudden för att känna lukten av dig, trots att du inte varit där.

Likt sångens hon kommer jag från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram.
Men jag räcker dig handen och bjuder dig att följa mig.

Det enda sättet att komma tillbaka är att gå mot strömmen.

Strömmen leder oss bort, från bäcken till ån, till älven, till havet. Till äventyret.
Det enda vi vet är att den inte leder tillbaka.

En snabb solglimt genom molntäcket. Som om sommaren flirtar med mig, säger ”Glöm mig inte. Jag är här, jag lyser bara mindre klart idag.”

Sommarnatten ler i tjocktröja med regndroppar i håret.
När hon kommer in skakar hon på huvudet och droppar av solsken lyser.
Även i natt.

Sommaren koncentrerar sig på två sinnen i kväll: doft och känsel.
Tusen ljuva dofter i ett smekande regn.

Ljuset och värmen är inte här i kväll. Men doften…
Luften är mättad av blomdoft och regn.
Ett destillat av sommarkväll. Förångad.
Eau d’Été.

Med ens blev det så mörkt och kallt. Som om sommaren gick i moln.
Ett kallt strilregn förmörkar min syn, min sommarkväll. Viskar utanför.

Jag ber inte om så mycket. Bara om dig.
Du sade att jag var värd allt, det bästa.
Allt utom dig?