Ordsken

Kunde jag se mig som du såg mig.
Kunde du se dig som jag ser dig.

I din famn var jag tryggare,
Alltid varm nära ditt hjärta.
I dina ögon var jag vackrare,
Där var jag alltid mitt bästa jag,
Mig själv.

I natt börjar du resan hemåt. Du sade att ingen hade saknat dig medan du var borta.
Ingen, mer än jag.
Men du reser inte hem till mig.

Drömmer du fortfarande om mig? Du sade att jag var drömmen. Blev jag för verklig?

Luftslotten gick i kras. Drömbilderna brast. Även hoppet sprack till sist.
Nu står jag med silvertejp och undrar om jag kan laga det.

Skrattmåsens vingar färgas röda av en solnedgång som får himlen och fjärden att glöda.

När Salikons rosor vissnar.
När sommaren tar slut.
När jag plötsligt vandrar ensam igen.
När mitt ljus falnar och dör.

En kylig vind jagar molnen över himlen, men natten sveper sin mantel ömt kring människobarnen.

I vindens sång, vågornas viskningar, på den duk som är himlen, en elegi för den sommar som flyr sin kos.
För flyttfåglarna som lämnar oss.

Jag har en vardag, precis som du.
Jag vandrar under samma gråtunga himmel på stadsöknens gator.
Men med blicken och själen i fjärran.

Jag är hon som går bland er men inte är av denna värld.
Som sjunger andra sånger, andas stjärnstoft och fjärilsfladder bland avgaserna.

Fjärden lockar.
Vågorna viskar mot stranden sitt eviga ”Kom. Kom till oss.”

Fjärdens mörkblå yta.
Ett täcke som speglar himlen.
Jag vill svepa det om mig, vaggas till sömns av vågorna medan stjärnorna tänds.

Finns det sorger man aldrig hämtar sig från? Som för alltid gör melodin till moll, för in en iskall vintervind i den varmaste dag?

När du kom tändes ljuset.

Jag drar gardinerna åt sidan och vilar en stund i morgonsolens värme.
En stund i ro innan dagen börjar.

Och det ljus som du såg, det var ditt.
Och sången jag sjöng, den var din.
Men smaken på dina läppar var min.

I kvällssolen har vi skuggorna framför oss.

Två hjärtan som slår i takt.
Två kroppar i gemensam andhämtning efter förlösande orgasm.
Två själar i stunder av samklang.

Bubblan av evighet när du stryker en förrymd tår från min kind och kysser mig tillbaka till verkligheten.

Jag stod bredvid dig och hörde dig ge orden till henne, hon som tog min plats.
Samma ord.
Våra vänner visste, de såg medlidsamt på mig.

Jag ville inte ha deras medlidande.
Jag ville inte längre ha dig.
Jag ville bara ha fått ha kvar din sanning, den du gav någon annan.

Jag mötte ljust deras blickar, log mot er och gratulerade.
Jag är lycklig för er.
När tårarna trängde på gick jag undan och grät.
För mig.

Orden förlorade sin färg då du sade att jag var din dröm, den du aldrig ville släppa, och sedan vände mig ryggen och gick.
Minns du mig ens?

Kan jag finna skönhet i sorgen och bitterheten är de inte förgäves.
Toner i moll är ändå skönare än kvittrande dur.

Blicken som en gång strålade mot mig, djup och levande, är borta.
Dina ögon är som grunda gölar, blicken platt.
Den möter inte längre min.

Jag vill krypa ihop i vindögat och dra dina varma armar om mig.
Somna med huvudet mot ditt bröst, medan du smeker mitt hår med en lätt bris.