Ordsken

Bokmärken. En elektronisk minnesmarkering. Långt från barndomens blommor och änglar. De jag samlade och arrangerade i album. Var är de nu?

När du sover ser jag rörelsen av dina andetag, lyssnar till dem.
Stilla.
Din närvaro gör mig trygg.
Hjärtat svämmar över av kärlek.

Jag ligger stilla, ser pulsens slag i ljumsken.
Därunder pulserar livet på ett sätt jag inte kan styra.
Ett autonomt system bortom vilja.

Som barn drömde jag ibland om att en dag hitta mitt sanna hem.
Den plats där jag är drottning.
Jag söker än.
Den plats där min längtan bor.

Mitt hem är där mitt hjärta finns.
Där kärleken bor.
Mitt hem finns i den Älskades famn, i den Älskades ögon.
På jorden jag dansar.

Hur kan ett så litet hjärta innehålla så mycket kärlek?

Tystnad. Tagning. Min dag börjar NU. Livetagning utan regi, utan chans att ta om. Så här är det. Livet. Nuet.

Jag har tvättat alla kläder och låtit sängkläderna soltorka.
Ändå känner jag din doft i dem.
Ändå sitter dina smekningar kvar i kläderna.

Min famn är varm och öppen.
Jag jagar monstren på flykt och lär dig göra detsamma.
Men i natt söker jag en famn och en fristad undan dem.

”Du behöver inte skydda mig”, säger hon och spänner trotsigt blicken i mig.
Du tror att det är ett val?
Nej. Det är den jag är.

Lilla älskade, kunde jag med mina ord förjaga monstren,
låta dig förbli lyckligt ovetande om dem.
Monster finns. De ser ut som du och jag.

Men, lilla älskade, jag driver nattens monster på flykt med mitt ljus,
tämjer marans märr så att hon äter ur din hand.
Jag vakar över dig.

Lilla älskade, jag vill sluta dig i min famn och viska att jag alltid ska skydda dig.
Men det är bortom min vilja.
För monstren finns.

Lilla älskade, jag sveper nattens mjuka mörker runt dig,
viskar drömmar i dina öron och sjunger dig till sömns.
Jag ber en bön om trygghet.

I stormen en ton.
I molntäcket en glugg, en stjärna.
I mörkret ett ljus.
En tro på morgondagen.
Ett hopp.

En dans genom en färgkarta av kärlekens nyanser, med skuggor i sorgens alla färger.
Varje ljus kastar en skugga utom det i zenit.

Kärlekens baksida är saknaden. Dess motsats är likgiltigheten.

Den som vunnit nyckeln till mitt hjärta behåller för alltid ett rum.
Den jag älskar är för alltid älskad.
Hjärtat saknar förnuft.

Våra blickar möttes tvärs över rummet. Som då. Du kramade mig hårt och sade att du hade saknat mig.
Fyra ord som rev mina försvar.
Igen.

Så lätt för dig att få mig på fall. Fyra små ord skulle räcka.
Du behöver bara knacka på dörren, så öppnar jag.
Villigt.
Gång på gång.

Trots åren som gått, ett decennium utan dig, finns det ett rum i mitt hjärta som är ditt.

Vår tid är nu. Det enda vi vet är att vi har nuet.
Livet är kort, så kort. Oändligt skört.
Låt oss älska medan tid är. Låt oss leva nu.

Augustinätterna är redan här. Kylan kryper sig på, bär bud om en annalkande höst.
Var är mitt varma sammetsmörker? Var är mina sommarnätter?

Jag kan inte springa från dig.
Jag kan inte svälta bort dig.
Jag kan inte supa bort dig.
Jag är fast för alltid.

Kan hålet i hjärtat fyllas med kärlek?
Kan tomrummet vid min sida fyllas av någon annan?
Kan något mildra saknaden?

När jag blir stor vill jag ha en norsk poet som bor nära havet och som vill laga mat åt mig.

Jag reste därifrån och fann mig själv.

Jag förändrades. Växte. Blev någon.
Men när jag kom tillbaka fann jag att allt var som förut.
Där fanns ingen plats för mig.

Den sista dansen är ännu sista chansen. Tryckaren då lamporna släcks.
Den som inte har valts får gå ensam hem.
Livets Hela havet stormar.

Så många gånger jag suttit vid min älv och sjungit ”we went down to the river” till vågornas viskande.

Ord. Ord av kärlek, ord av sorg, ord av evig skönhet som berör och ger livet mer färg, djup och ton. Tack, ni ordkonstnärer!