Ordsken

Jag fyller din kudde med tårar. Som om jag kunde gråta mot din axel.

Det är svårt att släppa någon nära. Det är ännu svårare att släppa någon som jag har släppt nära.

Gulddrakarna har dragit bort till andra himlar. Regnet viskar inte längre mot taket. Det luktar friskt och nytt.

Gulddrakarna leker på himlen i natt.

Jag blir till under dig.
Dina händer smeker mig till vardande, dina andetag fyller mig med liv.
Dina kyssar får hjärtat att slå.

Det vackra finns i dina ögon, i din röst, i dina händer.
I varje steg du tar, varje andetag, varje ord.
Outsägligt vacker är du.

Dagen har grytt.
En ny dag i det pärlband av nya dagar som bär hopp i sina klänningsveck.
Idag, en milt grå klänning.

Nej. Jag hatar dig inte.
Jag älskar dig.
Tills stjärnorna slocknar.
Jag hatar bara ditt svek och din likgiltiga kyla.
Inte dig.
Aldrig dig.

”Det där var väl inget att bli ledsen för.”
Ord, men inte till ursäkt.
Du avgör inte vad som gör mig ledsen. Du avgör inte vad som sårar.

Jag söker ett ljus som lyser min väg när natten blir mörk och kall och en hand som fångar mig när jag faller.

Tårarna blev till en rännil, en bäck, en å, en flod.
Hon stod naken i Cocytus och såg sorgen möta havet.
Solen skulle åter torka tårarna.

Kom, Lethe, viskade hon. Låt mig dricka glömska i din flod. Låt mig bli fri.
Intet svar.
För hennes ljus var kärleken.
Den glömmer inte.

Stormen visslar runt knuten och försöker slita loss fönstren ur karmarna.
Gardinerna fylls med luft och böljar i rummet.
Inget är stilla.

Ljuslågorna fladdrar, som om de dansade,
skuggorna de ger upphov till likaså.
I kväll får de dansa i stället för mig.

Kunde jag vrida tiden tillbaka så skulle jag inte göra det.
Det vore att ta ett steg bakåt.
Hur gärna jag än vill vila i din famn igen.

Livet måste levas framåt.

Mitt namn? Detta är inte mitt namn. Det är bara vad jag är. Mitt namn har jag inte funnit än.

Minnen behöver inga utlösare.
De bara finns.
De goda likväl som de onda.
Allt utlöser dem, och inget.
De bara finns.
Bubblor av då nu.

Årsdagar.
Vissa minns dem, de där avgörande händelserna, för evigt knutna till ett datum. Omöjliga att glömma.
Andra minns dem inte.

Under almarna är marken klibbig av sockerlösning. Löven är blanka, glaserade. Vattenpölarna jäser i solen.

Solglittrande ögon och solkyssta kinder.
Solnedgångens mjuka strålar bryts i vattendropparna och färgar din hud gyllene.
Som en gud.

Som stigen ur havet står jag stilla och låter vattnet famna mig.
Smekt av sol och vindar, med fiskstim som leker kring mina ben.
Levande.

”Jag vill ha en tårta.”
”Vad för tårta?”
”En god.”
Jag bakade den godaste triple choc-tårtan åt dig.
”Men jag ville ha jordgubbar.”

Blåklockstrassel, vildhallon med en smak som vida överstiger deras litenhet, blåbär och blåklint. En blå kväll.

I natt ser jag ditt hav.
Månskenet på vågorna lyser nog också över din strand.
Jag skickar en kyss med en pappersbåt.
Till dig.

Vad får dig att tro att du, just du, sitter på Sanningen – patentlösningen för allt ont och alla problem? Hybris.

Jag vill ge alla barn en ficka att lägga nuets plockade stenar, snäckor, kapsyler, band och bilder i.
Och en skattkista för alla fynd.