Ordsken

Hon står i andäktig ordlöshet inför livets hav, speglar sig i vattenytan och möter sin blick.
Där, bortom orden.
Där, där nya ord föds.

Solstrålar i skugglek över huden.

I natt sluter jag ögonen under dina smekningar, smakar dina kyssar, drivs till extasens höjder och somnar nära.
Min doft på dig. Din på mig.

En lätt beröring, trevande, försiktig, pockande. Som utforskar en kropp, en känsla, en åtrå.
Njutningen i ömsesidigt utforskande.

Jag lämnar klänningen på stranden och simmar ut till min ö.
Står kvar i vattnet med glittrande bröst och låter mig smekas och älskas.

Så stiger jag ur vattnet och går till vila i en glänta med mjukt gräs under stjärnklar himmel.
Violerna doftar runt mig.
Nattens doft. Min.

Den som finner vägen till Ordskens trädgård och vidare genom skogen till stranden och som behagar mig får göra mig följe i nattens lekar.

Jag har varit borta ett tag.
Idag lever jag och njuter av en enkel, fysisk sinnlighet.
Nynnar för mig själv i månskenet.
Imorgon läser jag.

Det finns en väg som ingen har gått på länge.
Gräset växte över den och få minns hur den vindlade.
Den väntar och kommer att leda dig rätt.

Om du följer stigen genom snåren kommer du till en muromgärdad trädgård bakom rosensnår.
Nyckeln till grinden finner du i gärdsmygens bo.

Där, på andra sidan muren finner du mitt hjärtas trädgård.
Mitt hjärta är stort.
Så också min trädgård.
Hittar du hit skall du få se.

Jag vill möta dig rakt på, låta dina händer varsamt klä av mig och försiktigt smeka bort mina försvar tills jag står ren och klar inför dig.

Det finns dagar då orden är talade och fingrarna smeker sten, hav och hud, inte tangentbord.
När fåglar och fiskar är underhållning.
Sommar.

Månen lyser över den stilla fjärden från en himmel där molnmosaiken minner om stilla vågor.
Ovan speglas nedan.

I min hud finns en saga som bara kan läsas med fingertopparna.

I nattens milda tystnad sjunger jag mina sånger.
De som är skrivna och de som ännu inte funnit ord.
Tonerna stiger mot himlen.
Hör du dem?

I mörkret prövar jag mina vingar.
I månljuset svävar jag stilla.
Lätta steg i sirlig dans.

Vi tror ofta att svaren är det som ska ge en lösning, ett avslut, rentav hopp.
Att det finns ett Svar. Förlösande.
Det finns sällan.

Hoppet finns inte i ett svar. Det kommer inifrån.
Jag finner det i ett leende, en solkatt, en tår som rinner nerför kinden.
I mitt hjärta.

Jag kan inte bära din börda åt dig.
Jag kan inte gråta dina tårar eller förjaga din sorg.
Jag kan bara gå bredvid och dela dem.
Bara älska.

Jag kan inte leva åt dig.
Bara göra mörkret mindre ensamt,
bära en lykta in i din natt och skänka värme i kylan.
Om jag får.

Ett sprittande skratt bubblar upp.
Molnen lättar och skingras när solen bryter fram.
Sorgen finns kvar, lika djup.
Glädjen finns kvar. Ljus.

Följa sitt hjärta eller sitt förnuft?
Känsla, instinkt eller vetande?
Våga chansa eller spela säkert?
Ett liv fullt av val.

”Du vet.”
Ja, jag vet. Jag vet mycket.
Däremot vet jag inte alltid vilken fråga det jag vet är svar på. Så fråga gärna.
Då vet jag nog.

Kärlek är inte ett pris, en förtjänstmedalj.
Man förtjänar den inte. Man får den.
Du kan väcka min kärlek. Inte vinna den.

Med ens var rönnbärsträdet fullt av bär och det fanns ett stråk av höstkyla i vinden.
Var sommaren redan över?
Augusti.

Men rosorna blommade ännu.

Molnen jagar över himlen som lekande smådrakar.
Eller molnhästar, som jag kallade dem som liten.
Flickan som blickade bortom det världsliga.

Ta foten från mina vingar.
Dra inte ner mig i stoftet.
Jag hör inte hemma där.

Du sade att mina ord var som sagor, som sånger.
Att mina bilder var tagna ur tiden, overkliga.
Vissa av oss lever inte bara i det grå nuet.

När stormen piskar vågorna mot klippan och sol byts mot åska fylls luften med energi.

Kärleken är mitt livs puls, färg och ton.
Det är ljuset i mina ögon och stegen i min dans.
Men det är passionen som ger mig glöd och sång.

Hålet i hjärtat.
Det jag inte kan fylla.
Det som min kärlek inte räcker till för.
Att något som inte finns kan göra så ont.
Fantomsmärtor?