Ordsken

För den som blundar kan du inte visa sanningen.
Den som vägrar öppna ögonen vill inte se.

När du ser den människa som tappat bort och blivit blind för sig själv håller du upp en spegel där hon kan se sig.
Om hon så önskar.

Likt vilsegångna barn famlar de efter den fasta punkt de en gång hade.
De som när de blev lämnade även förlorade sig själva.
Se dem.

Aldrig känner jag mig tryggare än i dina armar, på klippan vid havet, i den djupaste skogen och på det högsta berget.
En vandrerskas vila.

Jag bär mitt hem i mitt hjärta, reder mig lätt ett bo där jag är.
Men som den vandrare jag är söker jag en plats som är min.
Och din?

Det finns en hemlöshet som inte handlar om att sakna tak över huvudet. Människor som trots vackra hem saknar en hemkänsla i sig själva.

Så vandrar hon vidare.
En drottning, i nattmantel klädd.
På väg bort.
På väg hem.
Dit din längtan bor.
Med kärlek i hjärtat och ögon blå.

Jag sjunger om Honom.
Om Henne.
Alla sånger är om dig. Den Älskade.
Det är alltid du.

Jag binder mig en krans av kaprifol och låter mig berusas av doften,
tar skorna i handen och dansar barfota hem genom daggvått gräs.

Jag står länge kvar och ser natten sänka sig.
Stjärnorna och jag blinkar mot varandra i samförstånd.
För en stund finns bara lycka.

Kan du höra skillnad på kråkans och kajans vingslag?
Har du känt vinddraget från flocken med ungkråkor som lyfter från dungens träd?

Har du mött korpens blick, sett visheten i dess ögon?
Den som känner ditt namn och din innersta önskan.

En kväll som denna har sin egen ton, en melodi som hörs intill vågskvalp och fladdermössens sång.
Den spelas med dina fingrar på min hud.

Jag är inte ett undantag.
Jag vill inte stanna i en dröm.
Jag vill vara din verklighet.
Lika verklig för dig som för mig.

Det som lever i minnet kan aldrig helt dö.

I min barndoms trädgård blommar nu fång med flox och astrar.
Blomprakt.
Allt planterat av mormor för decennier sedan.

I äppelträdet mognar syrliga äpplen, bärbuskarna dignar av bär.
Om kvällen kan vi tända ångorna som doftar kring Mose brinnande buske.

Min barndoms trädgård, med gungor i tvättställningarna, utetorkande tvätt, en hängmatta under björkarna.
En svunnen tid och plats.

Regnbåge utan regn.
Där jag är lyser solen från blå himmel.
Någonstans mellan mig och regnbågen regnar det.

Under en oändlig natthimmel är jag större än någonsin och skiner som den starkaste av stjärnor.
Ett ljus i din natt.
Ett sken i mörkret.

Längtan håller inte själen tillbaka. Den väcker den.

Jag står under natthimlen och ser molnen dra sig som ett täcke över stjärnorna.
Ett fall fångade jag.
Men önskar gör jag alltid.

Ytterligare två stjärnfall fångar min blick.
Fängslar mig.
Jag stryker stjärnstoft över håret.
I natt dansar jag med stjärnorna.

Vad är ett stjärnfall för den stjärna som fallit från den Älskades himmel?
Du lyfter inte längre blicken mot mig, men du lyser på min himmel.

Lågan du tände brinner alltjämt.
Elden som brann för dig har nästan falnat, men lågan – den är min.
En dag skall den åter tända en eld.

Jag söker mig mot stranden, den snäckbesållade.
Står länge vid den rosentunga porten utan att skåda mitt skepp.
Min tid är inte än.

Vissa ord skiner som stjärnor i natten.
Stilla och klart, som månskensglitter och mareld.
Deras klang ljuder långt efter att de yttrats.