Ordsken

Den rena åtrån. Klar, enkel. Okomplicerad. Livet krånglar till det.

Idag tänder jag inga ordsken.
Ljuset saknas.
Tändstickorna är slut.
Jag ser mig om efter någon som vill lysa mig väg.
En hand att fatta.

En efter en lossar jag det förflutnas bojor från kedjan, släpper tanken på dem.
Jag vill inte hindras av dem som har försvunnit bakom mig.

Tag min hand.
Vandra med mig med glittrande ögon i natten.
Dansa med mig genom vintern och låt oss värmas av åtråns eldar.
Kom, älskade.

Jag ser i dina ögon att du har smakat sorg och druckit vrede.
Att du har vandrat genom bitterhetens älv och stigit ur den ännu älskande.

Har du en gång smakat Fröken Frosts läppar finns vinterns kyla ständigt i ditt hjärta.
Hennes brännande kyssar isar djupare när du tinar.

Så en dag finns ett stråk av kyla i vinden.
Den stryker dig mjukt över nacken, viskar ”jag kommer”.
Du ryser, trots solens kyssar.

Snabbt jagar molndrakarna över himlen, tumlar lekfullt om i en vind som bär bud om annalkande kyliga dagar.
Sommaren bär rönnbär i sitt hår.

Jag saknar ibland brevskrivandet från förr. Att få brev, att skriva dem, för hand. Tweets lämpar sig ju utmärkt till vykort. Det vore fint.

Tag min hand in i drömmen.
Dansa med mig i natt, nattens dans över dimhöljda ängar.
Älska mig under stjärnorna och vakna ny när dagen gryr.

Det går en älvadrottning i natten.
Hon vakar över människobarnen, viskar drömmar i deras öron.
Ur sin mantel skakar hon månljus och tröst.

Så upphör regnet.
Nu rusar vita molntussar fram över stjärnklar himmel,
älvorna dansar i dimslöjorna över fjärd och ängar.
Kom natt.

Den älskade kan inte glömmas.
Den älskade lever för alltid i ditt hjärta och dina minnen.
Den du minns kan aldrig riktigt dö.

Vissa är så upptagna av att jaga lyckan att de aldrig finner den.
Lyckan är inte någon annanstans, någon annan gång.
Den finns här och nu.

Sorg har sin egen kronologi och dramaturgi.

Minnena har jag kvar. Minnen som väcker en lycka större än sorgen.

Sorgen över det vackra, lyckliga, sorgen efter de älskade, är vemodig och bitterljuv.
Som riktigt fin mörk choklad.

Sorgen som bringar minnen och gör hjärtat varmt av kärlek, bär jag stolt och otyngd.
Sorgen över minnen som aldrig blir är tyngre att bära.

När sorgen tynger låter jag den skölja över mig, som vågor i mitt älskade hav.
Jag låter vinden slita i mig och vänder mig åter mot ljuset.

Kärleken. Som en ledstjärna i mörkret. Som en fyr i natten. Alltid.

Åskmullret ekar mellan stadsöknens fasader.
Fyra stora vattendroppar träffar fönsterblecket med rejäla plask.
Sommar på väg mot höst.

Jag vill inte sörja det som komma skall innan det hänt.
Det är slöseri med liv.

När min en gång unga, friska och starka kropp darrar av smärta och svaghet förbannar jag åldrandet, den förgängelse jag inte råder över.

Jag räds inte rynkorna i min en gång släta hy, ej heller de vita hårstrån som kommer.
Nej, jag räds smärtan. Ett åldrande i smärta.

Jag vill dansa genom många ytterligare år, vill klättra, leka, springa.
Jag vill leva och älska många ytterligare år. Utan smärta.

Somliga talar om att grunda sig i jorden.
Marken under mig är redan en del av mig som jag en del av den.
Jag stiger mot skyn.
Mot stjärnorna.

I min blick ser du sollek på vågor och tindrande stjärnor.
Min själ sjunger av stjärnstoft och månsken.
Ljus och mörker, luft och jord.
Jag.

Sedan jag lärde mig gå har jag helst dansat, tassat och sprungit fram på tå.
Lätt, flyktigt, tyst.
Så även idag.
Jag lämnar svaga fotspår.

Jag dansar över jorden i solregn, glödande solnedgång och under sammetsblå natthimmel.
Stjärnorna fastnar i mitt hår.
Jag dansar för dig.

Jag dansar för dig, jag dansar för mig,
jag dansar för musiken i ordlösheten,
för dagen och natten,
för kärleken och sorgen.

Jag dansar för att jag lever.
Jag lever, därför dansar jag.
Jag lever, därför älskar jag.
Jag vet intet annat.
Det är för mig att leva.

Jag vill ta dig i handen och visa dig.
Jag vill se glädjen i dina ögon och hur du liksom jag slukas av nuets lycka.
Men du är inte där.

Sällan saknar jag dig som då, i de stunder som var våra.
Kanske kan du ändå se det genom mig när du är med i mina tankar.
Kanske är du där.

Somliga stunder är det som om sorgen ger lyckan extra glitter och glädjen större djup.

Nattbrisen är sval, skön i det varma rummet.
Den smeker mina bröst som du gjorde.
Men ingen kysste dem som du.