Ordsken

Du kom till mig i natt.
I sömnen drog du mig nära och jag vaknade i din famn.
Trots att det var en dröm känner jag din doft i kudden.

Jag sveper rena lakan om mig,
söker byta din doft mot septembersoltorkad tvätt och daggfrisk kvällsluft.
Men du är där.

När tystnaden talar högre än ord stannar antingen tiden i ordlös lycka eller hjärtat i ordlös sorg.

September.
Ännu inte den krispigt klara höstluften,
även om vinden sedan veckor har en sting av kyla i sig.
Idag är en dag att spara.

Dansa med mig, älskade.
Dansa med mig under månljuset som silar genom lövverk och stammar.
Över den tysta barrmattan och mossans gröna golv.

Följ mig genom skogen till gläntan där natten lyser som silver
och gräset är mjukt och välkomnande.
Låt oss lysa klarare än stjärnorna.

Min sköne Endymion, du evigt unge jägare.
Med stjärnfall i din blick och sång i din röst.
Låt mig älska dig i natten och vaka över din sömn.

Ta min hand och låt mig blända dig.
Håll den kvar och var mitt ljus då min glöd falnar.
Snälla.

Det finns mörker i livet och det finns ljus.
Vart dras du?

Det fanns en tid då mörkret var en trygghet större än ljuset.
En tid då min skaparkraft stammade från mörkret.
Ack, så begränsad jag var!

Ännu älskar jag mörkret.
Dess tysta mjukhet, där allt är nära.
Men jag är ljus även i mörkret.
Jag blev den ljusbringerska jag alltid varit.

Idag vet jag varifrån min skaparkraft kommer.
Från livet, från balansen mellan ljus och mörker,
dag och natt, liv och död, glädje och sorg.

Varför nöja sig med något sämre än bra?
Sex, mat, vin, kyssar, kärlek, liv – att nöja sig med sämre är att inte leva fullt ut.

Håll min hand.
Sitt med mig en stund.
Låt våra stämmor förenas i sång.

Ur elden in i drömmen.

I solskenet en skugga.
I glädjesången en stämma i moll.
I mörkret en ljusglimt.
I den djupaste saknaden minnet av kärlek.
Kärleken själv.

Tre lätta små steg på tå, en snurr, en blick tillbaka på dig.
Mina steg ritar sirliga mönster i daggen där jag går.
Läs min historia i dem.

Varken ängel eller djävul. Älva.
Skälmsk, okynnig, kvick, leende och levande.

Varken ung eller gammal. Tidlös.

Vill du följa mig, föra mig, in i dansens virvlar?
Med händerna om min midja och blicken fäst vid min.

För mig väl, så följer jag.
Följ mig sedan in i en närmare, intimare dans.
Kropparnas symfoni.
Låt oss stanna tiden för en natt.

Ett liv är som lätta krusningar på ytan till tidens hav.
Vad du gör med ditt liv sprider sig som ringar på vattnet, över tid och rum.

Åh, älskade, finn din väg dit våra vägar möts.
Dit där din längtan bo.
Jag kommer att vänta och vara dig väntad.
Kom till mig.

Ekot från den första kyssens magiska pirrande återfinns ibland i våra kyssar.
De får mig knäsvag.
De väcker mig snabbt och lätt.

Jag minns första gången jag kände din närvaro, vände på huvudet och där var du.
Vacker och högrest som en Gud. Oändligt attraktiv.

Det finns ögonblick som stannar tiden.
Ögonblick som för alltid etsas in i hjärtat och som vid varje hågkomst bringar tårar av tidlös lycka.

Första gången du möter den älskades blick, ser in i den älskades ögon och Ser.
Blicken som säger ”vi”.

Ögonblicket före den första kyssen.
Magin som vibrerar mellan mjuka läppar som för första gången strax möts.

Ögonblicket då din blick möter barnets blick.
Gnistan av liv som blir ett glödande, brinnande band av kärlek.
Från ögat direkt till hjärtat.

Det finns stunder då tiden stannar i perfekt lycka.
Då livets dans är i perfekt harmoni med sången.
Då allt är.
Kärlek.

Ju fler masker du släpper, desto mer genuin och äkta blir du.
Vad har du att förlora?
Vem vill du dölja ditt sanna jag för?

Jag känner din doft. Ut i mörkret viskar jag: ”När jag ser dig vill jag ha dig. Min kropp vill ha din. På, mot, under, i min.”

Jag vandrar över ljungbeklädda bergsknallar,
går på glömda stigar i ett hav av rosalila blommor.
Doften av solvarm ljung och hav.
Barndom.

Doften av barndomens hav och skog, årets sista turer med båten, vitlingfiske.
Utslitna tygskor med gummisula, ärrade barnaknän och myggbett.

Jag minns lukten av hav, sol och solkräm i den orange flytvästen, hård och klumpig.
Gröna fiskelinor och solen som sjönk mot horisonten.

Lyssnar du noga kan du ännu höra blåklockornas spröda klang i sommarkvällen,
nu ackompanjerade av tusen och åter tusen rosa ljungklockor.