Ordsken

Här skiljs våra vägar.
Du öppnade en grind till ett vägskäl.
Det var ett val jag inte önskade.
Fortsätta eller vika av.
Din lycka eller min.

Jag går tyst när jag går.
Smyger iväg på lätta fötter och lämnar inga spår.

Finn mig. Återfinn mig.
Du vet hur. Du vet var.

Ett äventyr som aldrig tar slut.
Våra vägar korsas åter.

Det var en enkel ja- eller nej-fråga. Med ett enda svarsalternativ.
Jag kan inte säga nej.

Drömmar skrivna med snirkliga bokstäver i nyfallen snö.
Vinden bär dem vidare. Hjärtat minns.

En blå dag. En blå kväll.
Himlen höll med.
Havet bar ditt namn över vågorna.

Länge gick jag i cirklar, nötte marken under fötterna.
Vägen gick vidare när jag gjorde det.
Ett släppt tag och jag föll in i frihet.

Du. Ibland är det allt som behöver sägas. Du.

Om jag går före, kommer du efter mig?
Kommer dina fötter att smeka mina steg tills du finner mig?
Gör det. Kom!

Du. Du bär min längtan.
Jag. Jag är din längtan.

Stegen vi träder ritar mönster i snön, skriver orden vi inte talar.
Vi behöver inga ord.

En månskensgata
över snövita vidder
leder hem till dig.

”Hem?” frågade de.
”Hur vet du att det är hem?”
Jag vet. Du är där.

Som i en stråle av ljus, frusen i tiden, har de blivit hängande.
Orden. De obesvarade.
Det obesvarade.

De dalar långsamt mot glömskan.
Som en utsträckt hand som ingen tog.
En bubbla som skimrar innan den brister.

Loja morgnar. Sträcker mig som en katt i solen.
Väcks av läppar mot ett bröst, en lapande tunga.
Eld.
Vibrerande av åtrå tar jag emot dig.

Frostrosorna på fönstret slår ut och flammar upp i rök.

Med ens var det självklart.
Det var du.
Det hade alltid varit du. Vi.
Men jag visste det inte förrän vi möttes.
Då mindes jag.

Över tid och rum.
Vi möts och skiljs, möts och skiljs.
Som vågorna möter stranden och vinden smeker genom träden.
Alltid. I all tid.

Nytt år.
Ett ark utan punkter. Ett nytt kapitel. Fritt men inte fristående.
Du känner mig.
Jag är densamma.

Nytt år.
Varje dag ny.
Varje år nytt.

Nytt år. I kärlek, lust, liv.
Lekfullt och sensuellt.
Lustfyllt, inte syndigt.
Synd är för de tama, lust för de vilda.

En lekande tungspets.
Hungriga läppar.
Retfullt utdragna klimax.
Öppen för dig.
Intagande. Inträngande.
Crescendo.
Lustfyllda lediga dagar.

Morgonen lyste varm genom fönstret.
När vi åter kom till sans och lösgjorde oss rådde disig halvdager.
Nåväl. Vi är våra egna solar.

Det var en gång.
Vi. Drömmarna. Förhoppningarna. Lyckliga i alla våra dagar.
Inte visste vi att våra dagar skulle vara så få.
Vi njöt dem.

Ett avslutat kapitel.
Likväl en del av mitt liv.
Då. Nu. Alltid.

En avslutning med semikolon. Sista ordet är inte skrivet.
Kanske möts vi igen. Skriver åter ”vi”.
Kanske skriver du mitt namn i din bok.

Iskristaller strör silver över dig när jag skrattande skakar mitt hår.
I din blick glittrar de som av solen. Ikapp med mina ögon.

Du smeker liv med varma händer.
Längtans eldar.
Åtrå.

Månen drar ett streck i guld över viken.
Guldskimrande vågor mot ishala stenar.
Rimfrosten stryker glitter över nattens värld.

Allt faller på plats.
Även bitarna vi föll isär i faller på plats.
Som pussel med okänt antal allt mindre bitar.
Var och en har en plats.

Vi faller.
För varandra.
Samman.
I varandras armar.
Isär.
I bitar.
Till marken.
På plats.
Reser oss och börjar om.