Ordsken

Jag drar fram som en frisk vind i staden,
en månbelyst tjärn mitt i larm och smuts.
I natt lyser jag din väg in i drömmen.

Det fanns en tid, i ett annat liv, då jag sökte mina drömmars stad i huvudstaden.
Solen steg och sjönk över broarna jag dansade över.

Jag sökte rampljuset, strålkastarnas sken, kamerablixtarnas ljus.
Jag sökte ett ljus utan att veta att jag bar det inom mig.

Drömmen var flyktig.
Dess kanter lika vassa som armbågarna runt mig,
spetsiga som vassa tungor och obarmhärtiga blickar.
Den sprack i ljuset.

Jag fann andra städer, fyllda av drömmar, romans och luftslott.
Gränder, kajer, avenyer, alléer och boulevarder blev nya dansgolv.

Jag vandrade genom stad efter stad, fann stunder av lycka, glimtar av ljus.
Enkel skönhet invid grälla neonljus.
Drömmar gick i kras.

Så kom dagen då jag inte längre sökte det konstlade ljuset.
Då jag fann att drömmen var stilla månljus på vågor, inte rampljus.

Elden som brinner i mig är starkare än strålkastare.
Stjärnorna som glittrar i mina ögon syns inte ovan stadens ljus.
Jag behöver inte neon.

Jag vandrar mot en plats där dröm blir verklighet.
Jag är färdig med staden.
Den är dock ännu inte färdig med mig.
En älva i stadsöknen.

Månen lyser stilla över min säng.
Jag har dragit gardinerna åt sidan och somnar i silversken.
Lyssnar jag noga hör jag nattens sång.
Gör du?

Älskade, du behöver inte fråga hur du skall göra mig lycklig.
Du gör mig lycklig.
Men jag måste göra mig lycklig.

Med den sjunkande solen sänker sig ett vemod över dagen.
En skugga drar fram.

Mina fingrar dansar ogärna över tangentbord.
Mina ord dansar ogärna på en monitor.
Den är mig för fjärran.
Jag vill närmare orden.

Så kom hösten.
En kylig vind piskar håret mot mina kinder, som ville den lugga mig.
Vågorna kastar sig vildsint fradgande mot klipporna.

Äpplena mognar i de sneda solstrålarnas ljus,
och en lukt av förgänglighet stiger där de fallit till marken.
Men än gulnar inte löven.

Jag söker dig vars beröring sänder rysningar av välbehag genom mig.

Du som väcker mig.

Jag söker dig som inte vill hålla händerna borta från mig.

Du med händer som gjorda för mina kurvor.
Du med kropp som gjord för mina händer.

Långt under ytan flyter en flod av glödande lava.
Svalkande hav och brinnande eld.

Stundom tränger en brinnande vrede fram.
Som kunde jag eruptera.
Vad göra? Jag fryser till is.
Frosten drar fram genom mig.

Jag finner inga ord för vreden.
Jag finner inget annat sätt än att tygla den, som marans häst.
Men vem tyglar ett vulkanutbrott?

Jag söker dig som vågar möta min vrede.

Du vars hand kommer att möta och fånga min i slaget.
Du som håller om mig tills elden stillar sig.

Tills jag finner den som vågar möta vreden och uppleva min eld förlitar jag mig på isen.
På den kontroll jag känner väl.
Frost.

Så går hon åter från säng till säng och viskar drömmar i människobarnens öron.
Och över fjärden lyser månen klar.

Jag må dansa som en älva över drömmens ängar,
le skälmskt som en huldra i skogen.
Men jag är på riktigt.
Jag är ingen dröm. Jag är äkta.

Det finns saker min kropp minns.
Din arm om min rygg,
din hand i min svank,
min kropp som passar så perfekt nära din.

Doften av vedeld och höstskog.
En beslöjad måne kastar sitt trolska sken över stadsöknens silhuett.
Fladdermössen leker under stjärnorna.

Träden viskar mitt namn.
De förtäljer sagor om svunna själar.
En dag skall jag nedteckna deras ord.
Tills dess manar jag er: Lyssna!

Några steg in i skogen sluter sig träden om mig.
Det doftar barr och jord.
Syrsorna ljuder högre än stadsöknens ljud.
Mörkret faller.

Det vore lätt att gå vilse i dessa skogar.
Träden viskar ord om ro.
Kråkorna kraxar lockande ”Kom, syster”.
Men det här är inte min skog.

Jag söker min vila i en annan skog.
I en annan tid än nu.
I den skog där du finner mig. Som jag dig.
Kom, älskade.

Till en kör av måsskratt slänger jag det sista minnet av dig i ett stormpiskat hav.
Jag ler också.

Bläcket löses upp av vattnet.
Snart löses även pappret upp.
Också minnet har bleknat.
Månader går utan en tanke på dig.

Så, farväl D.
Om du en gång blir den du ville vara är du välkommen att knacka på.
Jag kan inte lova att jag öppnar.
Jag gick vidare.

I en bok finner jag en lapp med ett telefonnummer och orden ”Ring mig.”
Numret är mitt.
Orden skrevs sedan på mitt visitkort.
Till honom.

Han ringde.
Han kom, fyllde luften mellan oss med lovord.
Korta stunder av njutning.
”Du är bra för mig”, sade han.
Sedan slutade han ringa.

Vi ser varandra ibland.
Hans blick lyser upp när han ser mig,
han ler varmt, men orden är ytliga och tomma.
Och jag, jag har bytt lås.

En liten papperslapp.
Två små ord, tio siffror.
En flod av minnen.
Ett sista fråga från mig som förblev obesvarad.
Förödmjukande tystnad.

Tre år efter den obesvarade frågan,
tråden som blev hängande,
rensade jag bort hans nummer och ord.
Nu slänger jag det sista fysiska minnet.

Vad finns egentligen kvar?
Ord på en skärm.

Kom Natt, kom Mörker och svep mig i mjuka mantlar.
Kom Sömn, håll mig ömt genom natten.
Kom Dröm, följ mig ut på de nattliga ängarna.
Kom.

Var dig själv.
Du kommer aldrig att kunna vara någon annan.

Du har din historia.
Du är din historia.
Berätta den i allt du gör.
Lev den framåt.
Är du inte skyldig dig det?

Jag flög för nära solen.
Här sitter jag och väntar på att åter kunna lyfta.
Elden svedde mig.
Men ljuset som bländade mig var mitt.