Ordsken

Skogen andas med oss.
Stillar du dig kan du känna hur jordens puls ekar inom dig, i takt med din.
Det är närhet.
Helhet.
Helighet.

Ditt ljus ser jag alltid.

Vad vore ljuset utan mörker?
Vad vore dagen utan natt?
Liv utan död?
Glädje utan sorg?
Det är skiftningarna som ger livet djup.

Stjärnorna tråder sin dans runt oss.
De lyser ständigt mot oss, men vi ser dem bara i mörkret.

Du har brunnit. Du har känt elden i din själ.
Om den än falnar, så finns den kvar.
Du kommer att brinna igen.
Till dess, värm dig hos mig.

När du finner mig, försök inte fånga mig.
Då får du aldrig fatt i mig.
Då kommer jag alltid att gäckande försvinna, som dis i solsken.

Be mig att stanna för dig. Då kan jag stanna.
Om du behagar mig stannar jag längre.
Då kommer jag till dig.

Ber du mig att stanna för evigt och räcker mig ditt hjärta är jag din.
Då kommer jag alltid att återvända till dig.
Men alltid min egen.

En gång stod jag kvar och väntade.
Jag stod i dörren och såg efter dig.
Tålmodigt väntande.
Likt en sommarkatt.
En del av mig väntar än.

Men min plats var inte vid härden.
Min själ är vandrerskans, inte vänterskans.
Stannar jag hos dig är det av fri vilja.
Ofjättrad.

Jag väntar dig men ändå inte.
Jag står inte kvar och väntar.
Men jag väntar på att du ska komma till mig.
Finna mig.
Återfinna mig.

Björnjägaren dröjer strax ovan horisonten,
blinkar mot mig genom natten.
I ständig jakt efter den björn som aldrig sover.

Något krafsar på fönsterblecket och vill in.
Är det hösten? Natten? Kärleken?
Mitt fönster står på glänt.
Jag välkomnar dem.

Genom fönstret en vind, en doft av daggfrisk jord och kaprifol.

Jag läser Lagerkvist och blicken blir skum då ögonen tåras.
Det är få förunnat att som han fånga en ton, en bild, en själ.

En kväll som denna sitter vi på klippan och ser solnedgången glöda långt efter att solen sjunkit i havet. En efter en tänds stjärnorna ovanför oss, speglar sig stilla i havet vid våra fötter. Allt är stillhet, allt är nära. Här finns bara nu.

Jag klär av mig och dyker ner i det ännu ljumma vattnet. När jag tittar mot dig på berget ser du på mig med en blick som gör mig varm.

Du tar min hand när jag stiger ur vattnet och kysser dropparna från min hals, mina nyckelben, mina bröst. Din tunga leker över min hud. Med tungspetsen följer du en droppe upp längs mitt lår, smeker retfullt mitt kön, en gång, två gånger.
Jag drar efter andan.

Du reser dig upp och drar mig nära, värmer mig i en omfamning och drar mig lekfullt i håret när du kramar vattnet ur det. Du sveper in mig i handduken och jag trycker mig åter nära, huttrande, hettande.
Din hand i lätt rörelse mot mitt sköte. Du känner. Du vet.

Jag biter dig lätt på halsen, drar med tungan över den mjuka huden ovanför nyckelbenet.
Jag är öppen och våt för dig.
”Ta mig”, viskar jag.

När åtråns hetta sprids genom hela kroppen.
Som en varm eld som jagar bort allt annat.

Kinderna blossar, ögonen lyser och andningen blir lite tyngre, skälvande.
Kroppen ler.

Längtan. Glödande, blossande.
Att vara dig nära, röra dig, röras av dig.
Stanna tiden för en stund, lösas upp, förenas.

Vinden viner kring knuten, ylar stilla som ville den kalla på sin flock.
Snart nog piskar höstens alla vindar genom stadsöknens gator.

Men för en natt, låt mig vila i den varma famn som hör sommaren till.
Om än famnen som fattas vid min sida är din.
Din kropp mot min.

Viska mig till sömn och lys min väg genom natten.

Mörkret faller snabbare och natten är sval.
Men ännu blommar rosor,
ännu klämtar blåklockan vid ängen,
ännu sprider kaprifolen sin nattdoft.

Sommaren går från oss, men än finns tid för liv och lek.
Än finns tid för kärlek.
All tid.
Alltid.

Så fann jag den till sist, efter en sommars letande.
Gläntan där skogens ande spelade flöjt i majmorgonen.
Nu var den tyst.

Av skogens ande hördes inte en ton.
Men skogen andades, och berättade viskande sagor i löven.
Blåklockorna klingade sprött i vinden.

Det finns en glänta som du bara finner när den öppnar sig för dig.
En glänta där ljuset är mjukt och tiden står stilla.
Jag fann den åter.

Jag lyssnar till havet och stjärnorna som glittrar ovan och under mig.
Ser en stjärna falla och undrar om den var min.
Min önskan är en hamn.

Du slipper se tårarna jag gråter för dig.
Jag plåstrar om såren i ensamhet.
Du ska slippa se dem.

Livet.
Balansgång på svajig spång mellan hopp och förtvivlan,
skratt och tårar,
ljus och mörker.
Kärleken som härdas och djupnar av sorg.

Inget blev sig likt.
Vemodet är mig en vän som ger glans åt ljuset och djup åt sången.
Nyanserna ger liv åt dansen.
Men frosten…
Inte en vän.

Så drar ett stråk av vemod genom livet och kramar hjärtat hårt.
Den första frosten nyper hårt.
Inget blir någonsin som förut.