Ordsken

Ingen säng tycks så tom som den där du saknas bredvid mig.

Den lyckligas väg är min,
om än stundom kantad av törnen och sorg.

Den lyckligas dans är min,
om än jag blir stilla ibland.

Den lyckligas sång är min,
om den än går i moll och orden må bli vemodiga.

När orden skiner är jag lycklig.

Den självuppfyllande profetians förbannelse ligger i din tro på den. Du gör den sann.

Våra kroppar är som pusselbitar, så väl formade för varandra.
Din nacke mot min hand.
Din hand mot min svank.
Dina läppar mot mina.

I skydd undan regnet kryper jag in under granens skyddande hägn.
Här somnar jag till vindens sus och skogens sång.
I väntan på en gryning.

Jag önskar mig ett ljus i natten, en ton som leder hem, en famn att stilla vila i.
Om så blott för en natt.

När de döda ges för stor plats i livet får de levande mindre rum.
Är inte livet för de levande?

Det finns inget jag inte skulle göra för dig.
Men jag kan inte gråta dina tårar, bära din sorg eller ta din smärta.
Bara gå intill och dela.

Låt mig aldrig se ljuset slockna i dina ögon.
Om så ändå sker brinner jag för dig.
Då skall jag göra allt för att åter tända glöden.

Jag vill aldrig släppa dig, sade han.
Så gör inte det, viskade hon med läpparna mot hans halsgrop. Stanna hos mig.
De visste båda bättre.

Jag kan inte se mig mätt på dig, sade han.
Någonstans på vägen blev han mätt.
Blicken släcktes.
Han gick utan att vända sig om.

Finns det en höst utan vemod?
Förgängelsen sprider sig även då solen ännu värmer.
Förruttnelsen smyger in i näsborrarna.
Allt skall dö.

Allt skall dö. Allt skall födas åter.
Livets eviga kretslopp.

Stormen ruskar löven av träden, sliter ner frukt och nöt.
Livet faller mot marken.
Under snön kommer vårens späda grönska att bida sin tid.

Kära vän, välj dina strider.
Det är inget nederlag i att vägra strida om det där ingen vinnare kan finnas.
Striden har inget eget värde.

Med årens trötthet kommer också en ökad stillhet i själen.
Vapen burna men alltmer sällan brukade.
Väderkvarnar som förblir endast kvarnar.

Solen lyser för starkt, lottovinsten var för liten och gratischampagnen gav dig baksmälla? Tyvärr, min kära, jag tycker inte synd om dig.

Världen vävs in i regn.
Horisonten suddas ut när himlen flyter ihop med havet.
En mjukgrå akvarell som långsamt löses upp och rinner bort.

Dans med ord på papper.

Mina händer minns hur du känns.
Ditt hår när jag håller dig om nacken och kysser dig.
Din rygg.
Dina armar.
Muskler som spelar.
Din kind.

Mina fingrar minns hur du känns.
Läpparnas mjuka välvning.
Din näsrygg.
Ögonbrynens bågar.
Käkens vinkel.
Linjerna som åren smeker i huden.

Det finns en plats i hjärtat där frosten inte får fäste.
Dit bitterheten inte når, hur djup sorgen än blir.
Där finns bara kärlek.

En sekund av mod.
En dröm som blir tanke som blir handling.
Och allt blir nytt.

Den mjuka huden mellan nacke och nyckelben.
Där jag känner din puls mot mina läppar.
Där dina läppar får min puls att slå häftigare.
Där.

Du kan ju få vem som helst, sade han.
Hon såg bort, ville inte möta hans blick och syna lögnen.
Hon ville inte ha vem som helst.
Bara honom.

Vem som helst är för den som är som vem som helst.
Den som nöjer sig.
Det är inte för mig.
Det är inte jag.
Du om någon borde veta det.

Jag älskar dig inte för vad du gör.
Jag älskar dig för vad du är.
För att du är.
För att jag är.
Det är inte ett val.
Det är så det är.

Jag behöver inga kyrkor och tempel.
Jag behöver inga mässor eller skrifter.
Jag har himlen till tak och en natur utan väggar.

Min tro är kärlek. Liv.
Njutning. Liv. Död. Ljus. Mörker.
Jag behöver varken dogmer och regler, ledare eller reliker.
Jag älskar. Jag lever.

Det heliga är gränslöst, fritt och obundet.
Det trotsar förnuft och förklaring.
Det dömer inte.