Ordsken

Kroppens linjer.
Böljande, som vågor.
Bröstens rundning.
Svanken och stjärtens kurvor.
Amorbågen.
Underläppen.
Nyckelbenen.
Landskap.

Din blick mot min hud.
Som fjäderlätta kyssar på mina nyckelben,
mjuka smekningar över höftbenens skålning.
Varm beröring.

Dina händer som kupas runt mina skinkor när du drar mig nära.
Jag trycker mig intill, känner att du vill lika mycket som jag.
Åtråns hetta.

För var dag målas skogen i nya färger.
Träden jag känner så väl byter dräkt inför mina ögon.

Nu ekar tomrummet där du fanns.

Ord. Minnen. Bubblor.
Skingrade som maskrosdun i virvlande storm.

Kvar finns vågornas skum,
ett slocknat stjärnfall,
ett rosentörne,
ett frostbett.
Minnet av solregn.

Tusen vackra minnen.
De som var.
De som aldrig blev.
Alla förpassade till samma brustna bubbla.
Den som bär ditt namn.

Själar under samma himmel.
Den måne som lyser mot mig ovan takåsarna vakar också över dig i natt.

Hur kan jag se dig om du gömmer dig?
Hur kan jag bli sedd av dig om du inte ser någon annan än dig?

Du var mitt ljus.
Du var solen på min himmel.
Jag ville att du skulle se mig, men hur kunde du när jag bara var en spegel för ditt sken?

Jag söker en fyr i natten, en låga, en eld att värma mig vid.
Inte en sol att kretsa kring och återspegla.
Jag är min egen sol nu.

Månen och planeterna lyser inte.
De reflekterar bara stjärnornas, solarnas ljus.
Kretsar i evig dans runt en sol.
Aldrig fria.

Hon klippte bandet när det stod klart.
Hon kretsade kring honom, som bunden av hans dragningskraft.
Men inget annat höll henne kvar.

Han hade varit hennes sol, centrum i hennes solsystem.
Och hon snarare en måne än en planet i omloppsbana.
Aldrig närmre, aldrig fri.

”Jag måste vara min egen sol. Jag måste lysa själv.
Mitt liv är inte att återspegla ditt ljus.”
Med de orden började ett nytt liv.

Så en morgon stiger solen över stadsöknens takåsar och lyser mot en förgätmigejblå himmel med jagande molntussar.
Plötsligt skimrar träden i allt klarare höstfärger. Världen är ren efter nattens regn.
Det är en dag då tårpilen ler i solen.

Äkta kärlek. Sann kärlek. Finns det någon annan? Är det kärlek om den inte är äkta?

Kärlek, hur sann den än är, lämnar märken.
Ingen går oskadd, oförändrad, ur den.
Kärleken gör hjärtat till skimrande silver.

Jag vill inte bli upptäckt. Jag vill upptäcka mig själv.
Jag vill varje dag finna något nytt, något mer, något djupare hos mig.

En elegi till de glömda inre barnen.
Till de vuxna som i sin iver att bli stora glömde bort att vara små.
Till dem som glömt hur man leker.

Till alla dem som klädde på sig en kostym,
som blev en dräkt,
som blev en mask,
som blev för trång.
Som stramar kring livet.

Till alla dem som drog åt slipsen så hårt att skrattet fastnade i halsen.
Vars lyckliga fnitter och hjärtliga leenden stelnade till flin.

Till alla dem som gömde sig bak masken och glömde vilka de är.
De som slutade möta sin blick i spegeln av rädsla för att se barnets ögon.

En elegi till de glömda barnen som aldrig får komma ut och leka.
Till de vuxna som i sin iver att bli stora glömde bort att leva.

Minns du hur du som barn stampade i vattenpölar?
När gjorde du det senast?
Stampa!
Än finns det tid för barnet i dig att leka.

Det är svårt att finna vad du söker om du inte vet vad det är.
Kanske hade du bara behövt lyfta blicken för att finna det.
Om du visste.

Droppar faller genom lövverket och bildar tusen och åter tusen ringar som sprider sig över tjärnen.
Regnet viskar i natten.

Jag blickar ned i den mörka vattenspegeln.
En gång var det något jag sökte efter.
Jag minns inte längre vad.
Men något var det.
Är det.

Den milda, djupa sömnen efter vaknätters brännande trötthet.
Som tö efter frost.
Som stilla kvällssol efter en höstregnig dag.

Se mig.
Stå kvar medan lagren av skyddande pansar faller till marken vid mina fötter.
Tills jag står naken och sårbar inför din blick.

Rör vid mig.
Säg mig ord som river murarna.
Smek mig med händer som varsamt stryker bort maskerna du alltid sett genom.

Håll om mig.
Var mig nära tills tårarna tränger fram i tryggheten hos dig.
Var mig nära tills tårarna ebbar ut.
Andas mig till sömns.

I gräset finner hon en fjärilsvinge. Någon steg ned på marken, offrade sina vingar, sin frihet, för tryggheten och gemenskapen.

Eller tillhörde fjärilsvingen någon som inte längre behöver den?
Någon som fann att friheten är större än att bäras med vindarna?

En av de fria, färgglada, steg ned till oss.
Hon går bland oss, ser ut som vi, men strålar med den skönhet som är frihetens signum.
Obunden.

Hon behöver inte längre sina vingar. Hon flyger fritt ändå.
Hon behöver inte färgprakt. Hon lyser klart ändå.

Kanske har du mött henne?
Hon med lätta steg som smeker marken.
Hon vars blick lyser upp dagen, som lyfter sinnet när hon rör vid ditt liv.

Hon som är fjärilsfladder och solkattsdans, virvlande storm och sunnanvind.
Hon som tänder norrskenet och som bär månljus kring sin panna.

Hon lade av sina vingar.
Men tittar du noga kan du ännu se dem.
Minnet av de vingar som återfanns i gräset.

En morgon när jag stiger ut skingras dimman inför solen.
Trädgården är smyckad med glittrande spindelväv, som hade älvorna lämnat girlanger.

Det är åter en stjärnklar natt.
Månstrålarna leker tafatt med molnen och dimman stiger över sjö och äng.

När dagen gryr skall solen glittra i tusen och åter tusen daggdroppar.
Som en blinkning genom tårfyllda ögon över naturens skönhet.

Det var en dag då naturen stannade upp och drog efter andan.
Då dropparna från trädens grenar viskade ner i gräset.
Tystnaden när hösten kom.

Hon är vacker där hon dansar in, Hösten.
Solskensleenden över höstskörd och daggvåta spindelnät,
virvlande löv i storm, dimnätter, regn.

Hösten tar dig vid handen och bjuder dig med.
Hon sprakar av färg och fyller sinnet med sånger och dofter.
Vemodet är invävt i hennes steg.