Ordsken

Jag är en sköldmö som aldrig har behövt en förkämpe.
Men jag söker den som vill höja sitt svärd och slåss för mig.

Mina fötter har alltför många gånger färgats röda på bloddränkta slagfält.
Jag är trött på strid.
Min eld är åtråns och lustens.

Jag vill vara den du finner värd att kämpa för.

När jag bara skönjer skuggan av mig själv står solen lågt vid horisonten.

Minns detta: Din skugga kastas av dig.
Är du bara skuggan av dig själv så finns du ändå kvar.
När ljuset stiger krymper skuggan.

Vi skiljs åt. Jag vänder mig om och ser efter dig och möter din blick när du gör detsamma. Jag vänder mig alltid om efter dig.

Jag ser efter dig. Med varm blick och kärlek. Även när jag inte är nära. Även om du går för att inte vända åter. Det är sådan jag är.

Jag ville inte veta att hon fanns.
Jag ville inte veta vad hon hette, vem hon var eller vad hon inte betydde.
Jag ville inte veta.

När det sista tåget gått och alla andra gett sig av är jag den som väntar och gör dig sällskap längs spåren.

Jag vill skriva ord som når fram. Ord som berör. Ord som, kanske, en dag när guldgula molntussar överglänser gråhimlen, förändrar något.

Jag fyller utrymmet mellan orden med kärlek
och hoppas att du lyssnar med hjärtat.

Jag finner mina känslor i dina ord.

Jag läser dina ord.
I mellanrummen mellan dem,
i utrymmet efter den sista punkten,
finner jag mina ord.
Däri ligger ordens magi.

Jag vill andas luften mellan dina ord.
De du viskade med dina läppar mot min hud.

Jag ville gå.
Gå tills landet slutade och havet tog vid, gå rakt in i solnedgången.
Gå tills tårarna torkade och bara sången fanns kvar.

Ett öde hav. Vågor som vildsint slår mot klipporna i vresig snöstorm.

Ingen är helt normal.
Ingen är helt annorlunda.
Du är du. Var det.

Det finns människor som blir gamla utan att bli visa, som inte lär. Unga själar.
Medan andra redan som unga har en vishet som trotsar åren.

Du finns ännu kvar.
Smaken av dig på mina läppar,
doften av dig i mina näsborrar,
din hud mot min.
Du i mig.
Blickar,
rörelser,
andetag.

Mörkret syns mörkare efter att ha levt i ljuset.
Kylan känns kallare efter att ha levt nära dig.
Vem ser mitt ljus?
Vem känner min värme?

Över spegelblank, nattglittrande vik dansar dimslöjorna i lätt tafatt.
Höstnattens älvalek.

Närhet. Dina läppar mot mina.
Min kropp öppnar sig för dig.
Du fyller mig.

För en stund snurrar världen utan oss.
För en stund är vi bortom tid och rum.
För en stund lägger vi allt annat åt sidan.
För en stund får det inte plats mellan oss.
För en stund är vi bara jag och du, bara här och nu.

Vår historia som du skrev med lätta fingertoppar på min hud.

Vår sång, som du varsamt lekte fram när du spelade mig som ett instrument.

Ingen kan ta din plats.
Även när du är borta förblir den din.
Formad efter dig.

Det finns förluster man aldrig riktigt kommer över.
Det tomma utrymmet vid min sida där du en gång fanns är ofrånkomligt.
Hålet i hjärtat.

Kärlek och liv ges som gåvor.
Villkorslöst.
Utan att någon har bett om det.
De kräver ingenting tillbaka.
De bara önskar, hoppas, är.

Liv utan förbehåll och skygglappar.

Kärlek utan skyddsnät.
Lika naturligt och självklart som att andas.

Jag kan inte älska med ena foten utanför.

Jag vill bjuda dig en sinnenas symfoni om du följer mig in i dansens virvlar och vet att föra mig rätt.
Ren, oförfinad njutning.

En porlande bäck, glittrande daggdroppar, stjärnhimmel, solregn och rosor.
Vågskvalp, vindsus och viskande regn.
Stormnatt och dimmorgon.

Jag söker alltmer det klara och oförställda. Det rena.
Jag vill leva och älska som klart månsken på stilla hav och fjällbäckens friskhet.

Som friskt vin i enkel karaff.
Som dimmornas dans över ängen.
Som saga och visa.
Vild och fri, sinnlig och lustfylld.
Levande. Älskande.

Jag vill bjuda dig en sinnenas symfoni om du följer mig in i dansens virvlar och vet att föra mig rätt.
Ren, oförfinad njutning.

Om du är god är jag glad över att kallas för ond.
Stinget från din godhet svider än.
Falskhet saknar motgift.

Du som har ögon som berusar min natt, kom!
Drick elden i mitt blod,
läpparnas sötma och lusten i min kropp.
Låt oss fylla natten med kärlek.

Som ett coda till musik som aldrig kom längre än några takter.
Hängande i luften.
Fruset i kompositörens inre för att aldrig födas.