Ordsken

”… ja, du vet.” Jag lämnar meningen hängande.
”Jag vet.”
Och jag vet att du vet.
Och du vet att jag vet.
Det, för mig, är närhet.

Du kan avsluta min tystnad. Och jag din.

Ett fel jag har: Jag satsar. Jag går all in.
Aldrig med ena foten utanför.

Jag vill dansa mellan träden,
gäckande leka tafatt med dig,
in i skogens hjärta där vi förenas i dimman.
Där vi blir ett, blir allt.

Jag vill lägga mig ner,
låta min bara rygg möta mjuk mossa,
låta min hud möta din under trädens tak,
smekta av vind och solstrålar.

Jag vill göra dig skogstagen.
Av mig.
Med mig.

Jag njuter av att få dig att njuta.
När jag ger dig njutning.
Jag njuter av hur du får mig att njuta.
När du ger mig njutning.

Du får mig att rodna, att förläget bita mig i läppen, småle och titta på dig under nedslagen blick.
Bara du får mig att reagera så.

Du får mig att rodna och du är inte ens här. Men om du var…

Det är inte enkelt. Livet.
Ingen sade att det skulle vara enkelt.
Jag kan bara göra mitt bästa för att göra mig enkel.

Åter smattrar regnet mot fönstret.
Vinden tilltar.
Stålgrå himmel möter blygrått hav.

”Jag älskar dig så mycket att jag är rädd att förlora dig.”
Nej. Du älskar mig mycket och är rädd att förlora mig. Det är två olika känslor.

Svartsjuka är inte kärlek. Det är kontrollbehov.

Jag fångade en skymt av himmel.
En leende blå himmel, som glädjen en bra dags morgon.
Nu döljs den åter av novembers grå täcke.
Men jag ler.

”Du luktar gott.”
”Jag luktar väl inget särskilt.”
Jo. Du luktar du. Och jag tycker om det.
Jag kommer aldrig glömma din doft.

När spegeln krossas och du möter dig själv.

Spegeln brast och förbannelsen med den. Hon var inte längre fjättrad i den trånga ramen, inte längre en tyst betraktare.
Nu var tid att leva.

I natten en snöflinga, och en till, och en till.
Plötsligt glittrar mörkret av kristaller.
Som stjärnstoft lägger de sig i mitt hår.

I det djupaste mörkret en dröm.

Jag skriver ett ord i frosten vid din trapp.
En bön, en välsignelse.
Ett ord som glittrar i natten tills morgonsolen löser upp det.

Mörkret är inte svart avsaknad av ljus.
Det är ett djup, där alla nyanser är mättade.
Dit ljuset bara tränger i tindrande glimtar.
Men finns.

Jag trodde att jag var säker.
Skyddad i ett mjukt mörker.
Så kom du som en komet,
ett stjärnfall ljusare än solen.

Efter dig är mörkret mörkare.
Men där finns ett ljus som aldrig dör.

Några rökelseslingor leker i strimman av månljus som tränger in mellan gardinerna.
En ljusgata in i drömmen.

Jag smyger nära och värmer mig i din kärlek.
Du får min eld att lysa klarare.
Du får mig att brinna hetare.

Kärleken löser frostens band runt mitt hjärta.

På kyrkogården lyser de levandes minnen över dem som gått vidare.
Själarna som ännu lever i människors hjärtan.
Lågor av liv. Av kärlek.

Jag tänder ett ljus för dem jag minns.
Och ett ljus för dem som ingen längre minns.
För att även de ska ha en låga bland de levande.

Jag skriver dig inget storvulet griftetal.
Jag talar om mina minnen av dig, minns dig levande i de bitar liv vi alltid kommer att dela.

Jag har älskat dig.
Jag har aldrig slutat älska dig.
Jag kommer inte att glömma dig.
Den som lever i någons hjärta kan aldrig riktigt dö.

Tusenskönorna sluter sina gula ögon inför den annalkande stormen.
Med en blinkning lovar de att slå upp dem igen så snart solen stiger.

”Det var då.”
För mig är det fortfarande.
Med ens är du ljusår bort,
i en annan tid,
där det vi jag lever inte finns.
Du och jag i olika nu.