Ordsken

Jag skriver för att glömma dig.
Jag skriver för att minnas dig.
För jag vill aldrig glömma.

Det fanns en tid då jag kände genom orden.
Då känslan föddes först när tanken tog form i penna mot papper eller vibrerande stämband.

Det var en annan tid.
Den svala hjärnans tid.
Idag föds orden ur känslan.
Nu är hjärtats pulserande tid.

Jag hittade en låda full med häften. Dagböcker, anteckningsböcker, samlade lappar och noteringar. Mina ord från svunna dagar. Mina minnen.

Att läsa mina gamla ord är som att vandra genom gångarna i minnets bibliotek, ta ut en bok, slå upp en sida och känna det som var då.

Jag skriver för att jag har ord.
Jag dansar för att jag lever.
Jag sjunger för att jag andas.
För orden, stegen och tonerna.
För livet.

Varför skriver jag?
Ja…
Varför lever jag? Varför drömmer jag? Varför älskar jag?
För att.

Jag vet intet annat.
Så jag älskar. Jag lever.
Jag träder livets dans även i ord och ton.

Jag när en dröm, en längtan, om att beröra i allt jag gör.
Att väcka något som slumrat, visa något osett.
Att röra vid en annans själ.

Med livet som tro och kärleken som drivkraft.
Med sång och saga som bränsle och längtan som ljus.

Vem sjunger du för när ingen lyssnar?
Vem talar du med när orden faller genom tystnaden?

Vem dansar du för när ingen ser?
Vem får dina leenden när ingen möter din blick?

Vem skriver du för när ingen läser?
Skriver du ändå?

Varför skriver, dansar, målar och sjunger du?
Vad är din drivkraft?
Vad är ditt mål?

I natten tänder jag kinesiska lyktor och sänder upp mot skyn.
Drömmar som stiger allt högre tills de blir nya stjärnor på min himmel.

Jag skriver en sång med toner av längtan och kärlek,
jag sjunger den in i drömmen.
Tonerna smeker dina öron, din kind
och melodin kysser dig god natt.

I dag lyser mina ögon blåare mot mig i spegeln.
Blå som hav under djup, oändlig himmel.
Med stänk av guld på vågorna.

Mina ögon söker din blick.

När du växer upp och tidvis glömmer hur min hand känns mot din kind, vilar minnet av din kind för alltid i handens mjuka skål.

Du kommer att glömma.
Alla dessa stunder innan du blev varse tiden.
Innan minnena slog rot.
Jag kommer att minnas dem åt oss båda.

Om minnet skulle svika dig under årens vindlingar, var inte orolig.
Jag minns för oss båda, tills du hittar tillbaka.

Om jag skulle glömma, minns du då åt mig?

Nu hoppar jag hage på nattgammal is.
Varje klirr befriar ett klingande skratt.
Jag samlar solstrålar bakom slutna ögonlock.

Det var i vårens tid, då dagarna sträckte sig framför oss som ett pärlband lika blått som havet.
Då tiden var oändlig och ljuset bländande.

Det var ett nytt kapitel. Du vände blad.
Det var något som dog den våren.
Våren då jag föddes på nytt i din blick.
Då jag steg ny ur havet.

Det var en dröm.
Likt alla drömmar måste den bli sann eller gå i kras.
Ingen dröm kan levas för evigt.
För det är den alltför bländande het.

Det var en dröm i vårens tid.
En dröm ur vilken vi föddes på nytt.
Och lyckan består.
Ett renare hjärta, en klarare blick.
Ett liv i kärlek.

Jag sluter ögonen och fylls av lycka.
Det nyvunna livets berusning varar, en kärlek större än drömmen.
Vid ett hav av längtans blå blommor.

Det finns platser på min kropp, min hals, mina nyckelben.
När dina läppar rör vid dem öppnar du hemliga rum inom mig.

Jag tassar så lätt genom livet att jag stundom undrar om jag alls lämnar några spår.

Jag dansar gäckande, lekande lätt genom skog och över äng,
rör ömt vid vart blad och strå, var blomma och våg.

I mina spår anas skimrande frost och dagg som skingras i morgonsolen.
Jag lämnar en ton, ett sken, en frisk vind som doftar viol och dröm.

Så rör jag mig lätt genom människornas salar.
Möter en blick, en famn, ett hjärta.
Stannar ett slag.
Kanske får jag röra vid någons liv.

Den största gåvan:
Att röra vid någons hjärta och liv. Att få beröra.
Att så ett frö som gror till eget liv.
Spåren vi lämnar syns inte.

En dag skall också mitt hjärta sluta slå.
Kanske lämnar det slag efter sig.
Frön av kärlek som gror, slår rot och lever vidare efter mig.

En dag slocknar också mitt sken.
Kanske lämnar jag något kvar,
ord som skimrar,
strålar och glitter som lyser vidare.
Om det vet jag intet.

Jag fann en nyss utslagen förgätmigej bland löven.
Den blinkade blått och sade:
”Glöm mig inte. Jag finns kvar. Jag kommer tillbaka. I vår.”

Det var som en blinkning från det som sover.
Som en del av mitt hjärta glimtade till.
”Glöm mig inte. Jag finns kvar. Jag kommer åter.”

Det var den tiden då björken slog ut.
Då doften av liv steg lätt från världen.
Som en lekande melodi inför mina öron.
Blundar jag är jag där.

Jag kan bara ge dig scenen.
Du måste själv gå upp och ta den.
Jag kan inte dansa åt dig.

Vintern rasslar i kedjorna och vill loss, vrålar genom stormens dån.
Snart.
Inte än, men snart, sänker sig den kalla tystnaden, årets natt.

Höst.
Årets skymning.
Solnedgångens eldfängda fyrverkeri är slocknat, endast ekot av eld glöder än.
Mörkret tätnar.
Natten faller.

Snart sluter sig mörkret tätare,
som en mjuk filt som bjuder till vila.
Snön faller,
som miljoner glittrande stjärnor sänker sig stillheten.

Några försiktiga toner.
En tveksam melodi, som finner sig och växer i styrka.
Som en porlande bäck, befriad från istäcket.

”Vad har hänt?”
”Inget. Inget har hänt.”
När inget är så mycket värre än något.
Inget… kan jag inte göra något åt.

”Men hur?” frågade jag. ”Hur ska jag komma dit?”
”Ett steg i taget”, sade den Visa. ”Bry dig inte om hur. Svaret kommer i sin tid. Allt du behöver veta kommer att visa sig längs vägen.”
Den Visa såg på henne med klar blick. ”Litar du på mig?”
”Ja.”
”Litar du på dig?”

”Litar du på dig?” Ja, det var frågan. Ja, nej, ibland, beror på…
Jag blundade och kände inom mig en liten styrka.
Jag kunde lita på mig.
Så det var nog där jag tog det första steget.
Det första.
Det som avgör hela färden.

Den Visa nickade. ”Lita på dig som du litar på mig.”

Se det ljus som aldrig slocknar.
Hör den ton som aldrig tystnar.
Känn den eld som aldrig falnar.
Vila i det liv som aldrig ger upp.

Se det ljus som alltid brinner.
Hör den ton som alltid sjunger.
Känn den eld som alltid värmer.
Vila i den kärlek som står kvar.

Jag vill skriva ett ord som bara är till dig.
Ett ord som lyser i natten,
som tyst viskar allt jag vill säga när rösten inte når fram.
”♥”

När du ler på riktigt glittrar dina ögon och rynkorna djupnar en aning. Då blir du ännu vackrare. Då lyser du.
Jag älskar att få dig att le.