Ordsken

Stunder av lycka. Det krävs inte så mycket: En stund att stanna upp och känna. Lycka.
Lyckan ges inte av något. Den bara är. I nuet.

Du pratar om att leva och älska, om hur det ska bli när du lever och älskar.
Du glömmer att livet och kärleken är ett ständigt pågående nu.
Livet pågår medan du väntar på att börja leva.
Kärleken… den bara är.
När du älskar.

Om jag kunde ge dig av min tid.
Med röda snören och ett kort:
”Med kärlek, O.”

Sökandet efter det perfekta ordet.
Det som fångar känslan.
Som om känslan väntar på rätt ord.

Känslan väntar inte.
Den är ett flöde av känslor,
en gång trögt vällande lava,
en annan en porlande bäck.
Orden får flöda med. Följsamt.

Det stora och ofattbara ryms mellan bokstäverna och orden.
Jag läser.
Blundar.
Drar efter andan.
Och minns.

Ord som skådebröd.
Som bjärt dekorerade hjärtan av oätlig trolldeg.
Svulstiga.
För syns skull.
Jag kan inte.
De fastnar i gommen.

Så mycket värme i en blick.
Du smälter mig.
Inför din blick står jag naken.
Du ser som ingen annan.

Din glöd får min eld att brinna hetare.
Mellan oss finns ingen kyla.
Vi tänder varandra.
C’mon baby, light my fire.

I gränslandet mellan dag och natt, ljus och mörker, färgades världen blå.
Sol byttes mot stjärnor.
Snön gnistrade alltjämt.

Det var inte bluesens blå saknad som fyllde luften, inte i kväll.
Hav och himmel lös med en ton av mjuk längtan.
En blå blick full av hopp.

Ljushjärtad. Lyckoletande. Levande.
Lustfyllt, lekfullt leende. Lätt.
För den som vet att lyfta utan att dra.

Mitt hjärta har en sällsamt naiv förmåga att älska.
Det älskar utan förbehåll och skyddsnät, utan en tanke på svek.
Varje kärlek ny.

Jag minns orden du sade till mig.
Då, för ett halvt liv sedan.
Ord som betydde så mycket.
Som gavs mig som om de fötts enkom för mig.

Jag minns hur jag stod bredvid och hörde dig säga samma ord till henne,
hon som delar ditt liv nu.
Hon som har den plats som en gång var min.
Hon som får orden du en gång gav till mig.

Dikterna du skrev till mig ligger kvar i lådan.
Sångerna du skrev till mig.
Jag sparade varje ord.
Minnen från ett liv då jag trodde på dig.

Du förlorade mig aldrig.
Du lämnade mig.
Jag står kvar.

Stadsöknen suddas ut.
Tystnaden sänker sig i takt med snön.
Bilarna får stå.
Då blir staden stilla.
Då hörs andetagen.

Jag njuter när jag ser världen så här.
Som ett vitt, oskrivet ark.
Som en ny början.
Och luften full av gnistrande, singlande drömmar.

Jag vänder ansiktet mot stjärnorna och fångar snöflingor på tungan.
Kramar en snöboll som spricker i luften.
Dansar med vinternatten.

För en stund låter jag mig förloras i virvlande glädje.
Smekas av natten och lösas upp i det glittrande vita.

Blossande röda kinder kan för en stund glömma hjärtats frostbett.

Jag är bara en.
Drömstoft som får kropp.
Ett ögonblick i evigheten.
Men det är mitt ögonblick.
Och jag förundras.

I kväll läser jag Esaias Tegnérs ”Det eviga”.

Jag tänder stjärnor i mörkret och hoppas att det blir dag.
Förtröstan.
Tro.
Ibland får du tända ljuset åt mig för att jag skall se.

Jag stod på en kulle, omgiven av gnistrande snö.
Mjuka solstrålar smekte kinden.
Iskristaller glittrade mot mig.
Vi log. Livet och jag.

I den stilla natt som sänker sig över året,
där livet går till vila,
är varje glittrande ögonblick av liv en skatt för mig.
I sinnet sparad.

Lufsande lekfull hund som skuttar fram genom snön, stannar upp, sätter sig och med en tass ber om att bli klappad och busad med.
Glädje.

Barnet som tar min hand och med skratt i ögonen krossar isen på vattenpölarna medan våra lätta skratt stiger mot himlen.
Sorglöshet.

Ett hjärta mot mitt. Så nära.
Hur skulle jag inte kunna finna kärlek när den slår så hårt inom mig och fyller mig med sådan värme?

Du sade att jag var ljuset.
Jag såg inte.
Jag kunde inte se.
Det enda ljuset jag såg var du.
Men i dina ögon såg jag mig.
Som du såg mig.

Ibland får du vara mitt ljus i natten.
Tills jag kan se igen.
Som en fyr på en kust vid ett stormande hav.
Ljuset som lyser vägen hem.

Vad bryr sig stjärnorna, solen och månen ifall du ser dem?
Dag och natt följer på varandra,
som årstiderna,
som liv och död.
Det eviga.

Vad bryr sig vårens sippor om min sorg eller glädje,
där de vilar under mull, löv och snö?
När våren kommer tittar de fram.
Och gläder mig.

I det djupaste mörkret ett ljus.
I den tyngsta tystnaden en ton.
En tro.

Jag behöver ingen gud för att tro.
Jag fann inte en gud i mörkret.
Utan något som är större.
Som består även när jag tappar tron.
Livet.

Det liv som för mig är kärlek.

Det fanns en tid då jag trodde mer på mörker än på ljus.
Som om natten var sannare än dagen.
Det Sanna är evigt, det Sköna likaså.

Känslor kan förblinda eller förtydliga.
Fördunkla eller förklara.
Jag ser inte klarare genom tårar än genom skratt.

Jag vill vara flera kapitel av ditt liv.
Inte en marginalanteckning.

Ibland handlar det mindre om vad orden betyder för mig än vad de betyder för dig.

Den falnande solen får frosten att glittra och slingor av ånga att dansa över havet.
Jag ser saga och magi och förundras.
Du ser vad du ser.

En vän skriver sedan år dagbok till sitt ännu ofödda, men snart väntade barn. En frisk mirakelflicka som inte skulle kunna bli. Min vän var inte troende eller andlig. Hon skrev ändå till sin dotter. Utan att veta. Det var bara så. Som vi längtar.
Det är ord av kärlek från en mor som kommer att lämna sitt barn för tidigt.
Ord som kommer att finnas kvar.
Liksom kärleken.

Ord.
En klar spegel där jag möter mig själv.
Ordskenet som förklarar det som varit höljt i dunkel och dis.
Ljus i natten och livboj i storm.