Ordsken

Vi lämnade något kvar på platserna vi vidrörde.
Lätta spår, ett stråk av värme, ett särskilt ljus.
Minnen som slår till och gör mig andlös.

En fläkt av sommar i vit juldag.
Vindens sus i löven.
Blossande hud kysst av mer än sol.
Så klart.
Jag drar efter andan.
Glöd som smälter is.

Hur vi går vidare?
Ett steg i taget.
Vi börjar från slutet.

Du är odödlig.
För alltid nära mig.
Om än inte här och nu.
Kärlek som vår dör inte.

Du ligger nära.
Dina andetag hörs i mörkret.
Jag fylls av en kärlek färgad av vemod.
Må kärleken överskugga sorgen när vi skiljs åt.

Jag vill inte sakna dig.
Men jag saknar dig.
Än mer längtar jag.
Efter mer.
Efter nytt.

Jag vill leva var dag ny.
Möta varje gryning som pånyttfödd,
ren från gårdagens bekymmer och oro.
Var dag ny.

Det vänder.
Idag börjar ljuset sin väg tillbaka.
Det blir inte mörkare än så här.
Ett stilla ljus på väg mot en gryning.

Jag föll för dig för att jag ville falla. Jag räknade inte med att förlora mig.

Så dum jag var. Likt sagans mö som möter Skogsmannen, han som snärjer flickor med sin sång och fängslar dem.
Jag visste vem han var. Jag visste vem du var.

Du lockade mig med din sång, spelade mig till dig genom skogen med ord och toner. Och jag, ett villigt byte, följde dig in i dina domäner. Berusad och lycksalig gav jag upp mina vingar och tog plats bredvid dig. Smekt till glöd av dina händer, vilt riden till upplösningens gräns. Jag ville krypa nära, så nära att du skulle omsluta mig och bära mig tills jag blev fullkomlig för dig. Tills jag var lika stark som du.

Närmare. Jag ville närmare. Jag ville brinna med den glöd du väckte i mig. Jag ville vara värdig dig. Den du valde att behålla.

Jag skulle ha gjort allt för dig. Fylld av åtrå till dig. Din doft av skog och sol, med stjärnorna som föll i dina ögon. Förtrollad. För du höll mig fången. Väggarna var flätade av dina ord och toner, dörren av min kärlek, men låset var melodin du förtrollade mig med.

Andra väsen höll du i burar tills du tröttnade på dem. Men mig höll du nära. Fri. Jag trodde att jag var fri när våra röster steg mot skyn. Du hade toner som smekte mig mjukare än någon annans. Ord som snärjde mig och drog mig nära, som höll mig kvar. Hjärtats besvärjelser.

Tills den dag då sången tystnade och förtrollningen bröts. Jag vaknade som ur en dröm.
Jag lämnade allt bakom mig och gick. Jag går än.

Jag ville leka och dela hans sång. Jag visste bättre. Men jag visste inte hur förtrollningen verkade. Nu vet jag.

Än kan jag höra hans sång. Den väcker mig om natten och lockar mig alltjämt.
Men jag vänder aldrig åter.
Jag vänder mig inte om efter honom.

Månskäran lyser mig väg i natt.
Svagt, som speglade den mitt ljus.
Kallt vintermörker släcker min glöd.
Det får mina ord att tystna.

Ett ljus lyser upp en natt.
Men ensamt känns det klent.
Jag behöver mer näring än det kalla grå.
Värm mig. Sjung mig till sömns.

Jag lämnar ett spår som bara du kan hitta.
Följ min doft.
Känn min närvaro.
Du vet var jag finns.

Jag gick med lätta steg, för att inte väcka dig, förbi och lämnade ett hjärta i luften ovanför dig.
Du vaknar älskad.

Jag vaknade inte en dag till ljuset.
Det fanns där redan innan jag öppnade ögonen och såg.
Det finns där, även när jag inte ser.
Trygghet.

Finns inte dagen om du blundar?
Lyser inte stjärnorna även om dagen?
Ljuset behöver inte min tro på det för att finnas.
Det finns.

Skulle du märka om jag gick?

Jag söker dig, du som kan följa mig i virvlande kärleksdans och spela mig vild.
Du som vet var bäckahästen dricker och tomtarna bor.

Kom, du som väntar mig!
Följ mina spår genom skogen, följ min doft.
Fånga min ton i din sång.
Jag väntar där natten är som klarast.

Den som lägger det förflutna som ett filter över nuet får svårt att se klart.

Jag är drömmen som aldrig blir verklig.
Mellan dröm och verklighet.
Flyktig och beständig.
Tidlös.
Lite friare. Lite vildare. Lite utanför.

I natt lyser minnets eldar upp natten.
Värmen i minnena av oss som brann så hett.
Imorgon bär jag dem åter inom mig.
Vidare.
Alltid här.

Du kommer aldrig över förlusten av en älskad.
Inget blir som innan.
Du går genom förlusten och vidare.
Om du inte stannar.

Någonstans, någon gång, en dag, vinner glädjen över sorgen och kärleken över döden.
Du älskar igen.
Genom sorgen.

Hjärtat rymmer både lycka och sorg.
Det växer, rymmer mer kärlek, nya kärlekar.
Jag slutar inte älska för att jag har älskat.

Jag glömmer dig aldrig.
Jag slutar inte älska dig.
Jag kommer att sakna dig för alltid.
Men jag slutar inte leva för din skull.

Du är borta. Inte jag.

Du ler rakt in i hjärtat.

Brytpunkt.
Stanna eller gå.
Klippa band eller tvinna ihop dem.

Jag samlar trådarna och spinner dem till en ny.
Ur minnenas nystan föds nuets väv.
Den, där drömmar gnistrar som ekon av framtid.

Jag slår upp en bok. Slår igen den igen. Jag läser några ord men viker undan blicken. Alltför berörd.
Dagar med själsliga blåmärken.

Om jag kunde beröra dig som du berör mig.
Väcka inre världar och sånger så som du väcker dem hos mig.

Jag söker dig, du som delar mitt nu och gör det till vårt.
Du som kan ryckas hän i stunder av lycka och möta evigheten i en tidlös sekund.

Jag söker dig som låter kroppen och njutningen ta överhand när vi möts.
Du som möter min lust och vet att ge mig njutning och få från mig.

Min kropp är ämnad åt dans, lek och sinnlighet.
För att ge och få njutning.
För fritt, vilt sex bortom tid och rum.
Med alla sinnen.