Ordsken

Det vackra ligger i det som gör dig mänsklig.

Jag ska inte drunkna i bitterhet.
Mina tårar blir en flod, jag dras ned av strömmen.
Men jag ska inte drunkna.
Det lovar jag dig. Och mig.

Du var den vackraste av oss.
I mina ögon var du vackrast.
Jag kan inte se mig mätt på dig.

Tiden lär mig att följsamhet ger mer än kamp.
Båda har dock sin tid.
Min hand griper ännu vant om svärdet.
När striden kommer är jag redo.

Mitt livs dans har sitt eget tempo.
Om vintern stillar det sig.
Nu är tid för det lilla livet.
Det förunderliga, vidsträckta i det nära.

Jag antog en utmaning av Livet: Följ med.
Men jag försökte föra och föll.
Nu tar jag Livet vid handen och låter mig åter föras ut i dansen.

Solsnö. Lätta flingor leker ned från lika lätta molntussar.
På havet måsar som kretsar ovanför fartygens kölvatten. Stilla rörelser.

Jag tvekar inte inför min svaghet.
Jag tvekar inför min styrka.
Inför ett ljus så klart att det bländar mig.
Inför en oändligt stor kärlek.

Jag vandrar i dimman, där sikten är kort och ljuset suddigt.
Där vattendropparna hänger kvar i ögonfransarna och kysser bort tårarna.

Här råder varken mörker eller ljus.
Dimman får ljuset att blandas med mörkret till ett mjukt töcken,
som blyertsgrått balsam för själen.

Här löses känslorna upp,
som akvarellfärg i alltför mycket vatten.
De grälla nyanserna rinner av mig.
Kvar blir frid, mod, klarhet.

Allt som var löses upp.
Formas åter. I ny form. Okänd form.
Jag skönjer skönhet.
Ett nytt ljus. Nya färger.
Något rör sig. Något finner ro.

Här i dimman möter jag mig själv.
Här ser jag en ny spegelbild formas.
Droppe för droppe.
Nyfödd genom vatten.
Ny.

Vart vägen än för mig är jag alltid vid din sida.
Även när du inte ser mig.
Även i det djupaste mörkret.
Jag är där.

Jag finns i orden, i sången, i melodin som går in i hjärtat.
I vinden, i skogens sus och vågornas viskande.
I solen, i regnet, i minnena.

Jag älskar. Jag lever. Vad annat kan jag?

Jag kan inte stanna.
Jag kan inte gå.
Så jag slår mig ned här vid vägen och väntar.

Jag sluter ögonen och går in i drömmen.
Så att du ska kunna hitta mig.

I en renbäddad säng utan dig känner jag ändå din doft i kudden.
Min höft saknar din hand.
Min nacke dina andetag.

Jag vet alltid när du kommer in i rummet. Det går en rysning av välbehag genom mig, som om dina läppar redan snuddade vid min hals.

Våra blickar möts utan att söka varandra. Utan tvekan. Du vet alltid var jag är, liksom jag alltid finner dig. Mellan oss finns något som trotsar tid och rum. Allt blir stilla när jag ser in i dina ögon och ser mitt ljus speglas i ditt.

På din hud finns värmen från mina kyssar.
Mina läppar mot dina, läppar som smeker, leker, omsluter dig.
Tänder som möter hud.

På dina läppar finns ännu smaken av mig.
Mina konturer är etsade i dina händer,
under fingrarna som läste vår historia på min kropp.

På mina läppar finns ännu smaken av dig.
Min hud minns hur du retfullt, lekfullt, smekte mig glödande.
Hur jag smalt under din tunga.

Jag kände dig innan jag såg dig.
Jag känner dig än.
Du är här. Och ändå inte.
Men jag drar efter andan.

Jag ville gå tills stegen tog slut.
Då skulle jag krypa ihop under en gran,
sjunka ned mellan dess rötter.
Bli ett med jorden.

När våren kom skulle jag vända ansiktet mot solen,
ge liv åt doftande nattviol och sprött klingande linneor.
Vid majdrottningens återkomst.

På tröskeln till drömmen rycks jag tillbaka.
En snyftning, från en plats så djupt att jag tror att hjärtat ska brista, skakar mig vaken.
På gränsen mellan vakenhet och sömn finns inga försvar. Med ens är sömnen långt borta.

Jag minns hur jag flydde från dig.
På en sekund stannade mitt hjärta och jag förstod:
Gå eller gå under.
Samlad klippte jag banden och gick.

Du bländade mig och jag förtrollades av ditt sken.
Priset var mina vingar som bleknade och sveddes.
Ingen går oskadd genom livet.
Jag läker.

Med en kyss tog jag farväl.
Utan att vända om gick jag bort längs vägen.
När du inte längre kunde se mig sprang jag.
Till trädet vid källan.

Jag ville inte gå.
Jag måste gå.
Jag måste rädda mig.
Men jag älskade dig.
Jag älskar dig än.

Låt stormen skingra dimman.
Upplöst och spridd för vinden.
Ett med allt och ingen alls.

Så lätt ersatt.
Bara en figur i ditt spel.
Det var visst aldrig jag.
Det var bilden av mig.
Men jag. Jag var på riktigt.
Jag är på riktigt.

Jag vill skriva som du fick mig att känna.

Hjärtat som tinade fryser till is igen.

Det förflutna var.
Framtiden kommer.
Nuet är.
Det är bara i nuet vi är.

I varje ögonblick finns nuet.
Hur jag än minns igår och drömmer om imorgon,
är det nu jag lever och älskar.
Ett pågående, övergående nu.

Jag kände dig innan jag såg dig.
Jag känner dig än.