Ordsken

Den lilla handlingen betyder mer än de stora orden. Prata mindre om att göra och gör mer.

Mellan två steg uppstår det ibland ett glapp.
Jag stannar.
Som mellan att släppa taget och att gå vidare.
Där står jag, villrådigt tvekande.

Jag minns nätterna som var så mörka att jag trodde att ljuset aldrig skulle komma åter.
Och nätter då ljuset aldrig försvann.
De finns än.

Kanske var det erfarenheten som åren ger som lärde mig att ljuset alltid kommer åter.
Och mörkret.
Och ljuset.
Och mörkret.
Ständig rörelse.

Var inte så upptagen av det du saknar att du kastar bort det du har.

Dagar då mörkret djupnar och livet går i motlut kan vänliga ord och uppmuntran vända en hel dag.

Jag tände ljus för att skingra mörkret.
När de hade brunnit ner satt jag tyst i mörkret och kände:
Jag är inte rädd.

Kanske vore livet lättare utan att känna allt – kärlek, sorg, glädje, längtan, smärta –
så intensivt och djupt.
Men tänk så färglöst.

Jag är kanske en drömmare.
Men jag strävar efter att leva sant och ärligt.
Enkelt. Närvarande.
Klart och i full färg.
I natt och dag.

När hoppfullhet och hopplöshet, visshet och osäkerhet, går hand i hand vet du att du är på ny mark.

Här finns inga kartor.
Här finns inga givna vägval.
Stigarna trampar du själv.
Steg för steg.

Jag ville säga hur mycket jag älskar,
hur mycket jag älskar dig,
hur mycket jag älskar livet (i lust och nöd).
Hjärtat är för fullt för ord.

Varje hjärtslag fyller ådrorna med kärlek.
En kärlek som är så mycket större än jag.
Jag somnar med hjärtat öppet.
För dig.

Ibland är hoppet skuttigt som en yster kattunge,
en flicka som gör hoppsasteg i röda klampskor,
en älva i virvlande dans över ängen.

Ibland är hoppet stilla som ett vårregn,
januarisolens första värmande strålar,
månsken genom granskogens tak,
den älskades andetag.

Ibland är hoppet ren envishet,
ilskan som håller dig flytande, viljan till mer.
Allt det som gör att du inte ger upp. (Kanske mot alla odds.)

Hopp.
Det är den lilla rösten inom dig som säger:
”Jag är här. Det blir bra.”
Förtröstan.

Hoppet som fjärilsfladder i hjärtat.
Fnittrigt kittlande i maggropen.
Oemotståndligt leende.

Den blå timmen mellan gryning och soluppgång.
Mjukt och längtansfullt blå.
Förtröstansfullt blå.

Du hör det jag inte säger.
Orden som saknas, som blir hängande i mellanrummen, i ellipserna.
Du hör det som orden är för små för att uttrycka.

Du hör melodin bakom sången och tvinnar dina toner runt den.
En dans i toner som sammanflätade stiger mot himlen långt efter att vi tystnat.

Vi behöver inte prata.
Dig kan jag vara tyst med.
I tyst närhet säger vi ändå varandra mer än vad andra gör.
Vi ger varandra tystnaden.

Jag lägger handen mot hjärtat och tänker att du kanske känner den.
Jag ler när jag sänder en kyss med vinden och känner dina läppar mot mina

Rynkorna runt ögonen och ögonens djup skvallrar om tidens gång.
Men blicken är lika nyfiken och full av liv, lust och lek som förr.

Jag ser upp på stjärnorna.
Om du också gör det är det nästan som om våra blickar möts.
Så som vi mötts tvärs över tid och rum.

Mitt mörker är inte mer äkta än mitt ljus.
Min sorg är inte mer äkta än min glädje.
Jag väljer inte längre sida.
Båda ryms i mig.

Låt Din kärlek flöda genom mig.
Låt min kärlek flöda genom mig.
Jag lovade att leva i kärlek.
Det ljusa med det mörka.
I lust och nöd.
Ja.

”Var inte ledsen. Minns det fina ni hade.”
Du förstår visst inte.
Jag sörjer för att jag minns det fina.
Varje sekund.
Jag minns och saknar.

Hade jag glömt dig skulle jag inte sakna och sörja.
Tacksamheten över det jag fick, hand i hand med sorgen över att jag förlorade det.

Kloka ord blir tomma utan hjärta och personlighet.
Som en hubot.