Ordsken

Miraklet som du gav upphov till.
Som är du.
Som ändrade allt.
Som gjorde något helt.

Att murar kan rivas så mjukt.

Att älska dig själv som din nästa.
Det kan vara det största.

Varje kärlek ny.
Varje Älskade sin egen.
Ingen annan.

Det ger jag mig.

”Du vinner”, sade hon. ”Han är din.”
Min? Han har aldrig varit min. Han är sin egen.
Det var aldrig en tävling. Ingen kamp.

Vid sidan av mig själv, ett par steg bort, kunde jag se mig klarare.
Då, när dimman låg framför min blick.
Men det var bara i mig jag levde.

Då stod jag utanför och tittade in.
Utestängd från mina innersta rum, från värmen jag gav andra.
Ett kallt, inre utanförskap.

Jag var alltid där men ändå inte.
Det fanns alltid ett glapp.
Och glappet var mörkt.
Där rådde alltid vinter.
Där rådde svält och krig.

Nu lever jag i värmen.
Hjärtats värme tinar mig.
Men frostbetten bränner vita.

Idag lever jag.
Med mig. I mig. I allt jag är.
Genom sprickorna tränger ljuset fram.
Och i spegeln ser jag mig klart.
Jag känner mig.

Jag ler mot kvinnan i spegeln.
Sträcker ut handen och stryker en tår från hennes kind.
”Jag känner dig. Du är jag. Vi är jag.”

Hon fångade en ögonfrans på min kind och blåste bort den.
”Nu får du önska dig något.”

Nu? Mina önskningar är friare än så. Alltid.

Och det blev morgon.
Och morgonen var vit och trött, tyngd av snö och vinter.

Men det var en dag närmare våren.

Låt mig aldrig tappa bort mina drömmar.
Låt mig aldrig glömma att jag älskar.
Låt mig aldrig slockna.
Låt mig aldrig glömma vem jag är.

Skulle jag gå vilse, kommer du att leta efter mig?
Om jag glömmer vem jag är, viskar du mitt namn och möter min blick så att jag ser klart?

Tidlösa.
Stunderna med dig.
På något vis utanför tiden.
Jag blir tidlös med dig.
Alla åldrar och ingen.

Slumpmässigt.
Oförklarligt.
Till synes utan förklaring.
Utanför våra mönster.
Det hade varit meningslöst.
Om vi inte hade givit det mening.

Jag färdas i natten över vattnen till gläntan där månskenet lyser över mossan och linnean spelar oss till sömn.
Där väntar jag dig. Kom!

Jag är inte perfekt.
Och jag skapar hellre något fritt från hjärtat än krystar fram något fulländat.

Jag vill hellre beröra än bli beundrad.
Hellre väcka känslor än imponera.
Drömmen är att beröra, röra vid hjärta och sinnen med mina ord.

Lyssna till din inre röst.
Till hjärtats röst.
Lär dig känna igen den.
Den bär.

Love Never Dies. Mitt hjärtas soundtrack.
”Hearts may get broken. Love endures.”

Jag vill aldrig bli en boja, en kvarnsten runt din hals.
Snarare som en mjuk sjal, en lätt flytkudde när det stormar på livets hav.

Jag vill vara som en varm kram som värmer i kylan och lyfter när det är tungt.
En mjuk smekning med en doft av viol.

Du ville göra gott.
Det blev kanske inte som du önskade, du kunde kanske inte göra allt bra.
Men det gjorde skillnad.
Du gjorde skillnad.

Mellanrummen mellan orden.
Jag faller genom dem, mellan raderna.
Orden lägger sig som ett täcke över mig.
Svagt skymtar jag för den som ser.

Mellan orden.
Där kan jag andas.

För att leva drömmen tillsammans måste vi dela den.
Om du är min dröm, och jag din, kan de mötas och bli vår.
Två jag som vill skapa ett vi.

Du målade en drömbild av oss. Vår lycka. Vårt liv. Vacker och innerlig.
Det fanns bara ett fel: Det var inte min dröm. Jag var inte din.

Jag kan inte se mig utifrån, som du ser mig.
Jag kan bara vara.
Och ibland se mig speglas genom dig.
Men jag älskar att vila i din blick.

Inget som ges, som görs, från hjärtat är någonsin förgäves.
Det får kanske inte resultatet du skulle önska, men det får dig att växa.

Det slog dig visst inte när du sökte fånga och tämja mig att jag då inte längre skulle vara den fria själen du drogs till.

Du kan inte äga en dröm.
Du kan inte tämja det vilda.
Du kan bara låta mig springa fri och be mig stanna för dig.
Hos dig.
Utan bojor.

Att älska dig är att se världen i nytt ljus och nytt mörker.
Att älska dig är att se klarare. Mer.
Färgerna förändras.
Skärpan är en annan.

Att älska dig är att tvingas uppfinna språket på nytt.
Orden räcker inte till.

Du förundrar mig.
Hur en människas existens helt förändrar allt.
Ställer själva verkligheten i nytt ljus.

Jag var någon innan du fanns.
Jag är ännu jag. Men mer.
Mer än jag trodde var möjligt.
Allt blev mer.

Och när de fulländat sina masker och satt replikerna perfekt,
upptäcker de att ingen ser dem för vilka de är.
För det har de glömt.