Ordsken

Jag älskar dig för att du är du.
Den du är.
Varför skulle jag vilja ändra på dig?
Då skulle du inte vara du längre.

Jag kan inte gå din väg.
Den är inte min att gå.
Jag måste hitta min egen väg.

Vad sägs om att jag går min väg och du din,
så möts vi när vägarna möts och går bredvid varandra ett tag?
Vi möts och skiljs och möts igen.

Du skriver ord som får mitt hjärta att rodna.

Jag ger dig drömmarna som ett ljus i natten.
Jag ger dig hoppet om morgondagen som en talisman att bära i fickan.
Känn den i din hand.

Minns du gångerna du glömde mig?
Jag kan inte glömma dem.

Vi är du och jag.
Var för sig och en bit tillsammans.
Starka var för sig.
Starka tillsammans.
Fria.
Bandet mellan oss är vävt av kärlek.

Kärlek. Inte bojor.

I nattens ro finner själen vila.
Under tusen glittrande ljus och lika många klingande toner.

Du hade nyckeln till mina slutna rum.
Några ord, som en besvärjelse, och jag slog ut. Som rosen öppnar sig.

Dina ord står skrivna på väggarna i det rum i hjärtat som för alltid är ditt.

När jag inte längre gör dig glad är det dags att gå vidare.

Före dig var jag en omaka pusselbit i fel pussel.
Med dig blev jag rätt.
När vi passade ihop föll bitarna på plats. Två överlappande pussel.

Jag dras till ljuset.
Skrattglittrande ögon, solkatter, lekande blänk på vågorna.
Månsken och stjärnfall, nattlig skugglek.

Bejaka.
Inte försaka.

Var dag har sina sorger.
Den behöver inte tyngden av gårdagens eller morgondagens sorger.
Detta vill jag ge mig: Varje dag ny.

Ibland byter jag plats på våra kuddar för att ha din doft ännu närmare. Du säger inget, men ler när du känner doften av mig i kudden.

Om nätterna somnade vi vända mot varandra, ansikte mot ansikte.
Dina ögon var det sista jag såg när vi släckte.
Jag ser dem ännu.

Vi pratade, viskande i mörkret, som om vi inte ville störa det, långt in på småtimmarna.
Vi pratade oss till sömns. Älskade och pratade.

Du somnade oftast före mig. Dina andetag följde mig in i sömnen, trygga i stillheten.
Våra hjärtslag slog drömmens rytm.

Så somnade vi.
Runt oss viskade huset och träden minnen från tider före oss,
medan våra drömmar slingrade sig upp mot himlen.

I sömnen dansade vi nattens dans. Den vi bara kunde se spåren av.
Du vände dig bort, jag sökte mig till din värme.
Jag vände mig bort och vaknade med din hand på min arm, i mitt hår,
som ville du hålla mig kvar.
Natten betraktade oss varmt.

Den fruktade punkten var inte slutet. Bara ett slut.
Vi börjar där. I tomrummet mellan ett slut och en början.
Början av vår historia.

Jag möter din blick och tiden stannar.

Smaken av dig på mina läppar.
Smaken av mig på dina läppar.
Luften som värmts i dina lungor.
Min kropp formas efter din.
Pusselbitar.

När du försvinner för djupt in i minnenas trädgård glömmer du oss som är kvar. Gör inte det.
Sätt inte de frånvarande framför de närvarande.

Sorg har sin tid. Men försaka inte de levande och livet självt för de döda, för det som aldrig blir.
Glöm inte dem som finns här nu.

Kom ihåg hur det känns nu. Det första mötet, pirret, fascinationen. Lusten.
Allt efter idag kommer att jämföras med det här.

Första gången vi sågs.
Inget nytt, kvinna möter man.
Vi hade gjort det förr.
Det hade bara aldrig känts så bra.

”Bra,” förresten? Det räcker inte.
”Bra” var på en gammal skala från en tid då det räckte.
Det här var… mer än bra. Magiskt bra.
Men bra.

Bra? Det var spännande, fjärilar i magen, fnissigt pirrande, magiskt, förväntansfullt, rädsla, nyfikenhet, åtrå och… och helt rätt.

I tystnaden skriver jag vår historia med lätta fingertoppar mot din hud.

Du tonsätter våra ord när du smekande skapar symfonier med min kropp.
Ingen spelar mig som du.
Du får mig att skälva.

Sången blir till i andetagen mellan våra läppar.

I hörnet vid stenmuren, dit solen sällan når, lämnar vintern en hälsning till sommaren.
Hösten lämnade sin till våren i den ihåliga eken.

Vinter och sommar, höst och vår. De som aldrig möts.
De kan bara lämna spår tvärs över året.
Hemliga hälsningar.