Ordsken

Gränsland.
Där tid och rum löses upp.
Friare och därmed närmare allt.

Så gick solen ner, men ljuset dröjde sig ännu kvar över sjön.
I den blå kvällen sjöng lommen längtans sång.

När vi skildes åt, fortsatte ditt liv då som om jag aldrig hade funnits?
Jag var förändrad. Var du?

Vad allt vi gör för kärlek. Av kärlek.

”Förstår du?”
Vill du att jag ska förstå dig, hålla med dig och acceptera det du gör?
Jag har alltid förstått dig. Men det stannar där.

Drömspegel?
Nej. Den visar sanningen.
Det är hur vi ser som skiljer sig åt.

Du vågar möta min blick och hålla kvar den.
Du räds varken min klarsyn eller mitt ljus.
Om du visste hur sällsynt det är.
Du är värdig.

Den du vill se.
Jag.
Den jag vill se.
Du.
Utan masker, utan gränser.
Vi är.

En regnbåges alla nyanser av kärlek.
Ett hjärtas alla toner.
Vårkvällens alla dofter.
I var och en: kärlek.

Vad bryr sig väl livet om dina känslor?
Som vågorna slår mot stranden, solen och månen avlöser varandra, går det vidare.

Du ser på mig som om du inte kan se nog av mig.
Som om jag är den vackraste, viktigaste.
I din blick vill jag stanna.
Där glöder jag.

”Hur vet du det?”
Jag vet inte.
Jag bara vet.

Ibland är kunskap som solen. Den bara finns där.
Och kan brännas om den kommer för nära.

Vid sidan av söker jag en stig som ännu inte trampats.
Jag vilar vid kanten av en väg som inte finns.
Sången letar efter ord.

En dag vill jag kunna tacka dig.
För ”tack” är inte ord nog.

Jag lovade.
Då håller jag det så länge det bara går.
Det finns löften jag ångrar att jag gav.
Men jag lovade.

Gav du din frihet till någon annan?
Lade du din lycka och ditt skratt i någon annans händer?
Lät du någon klippa dina vingar?
Varför?

Jag kan inte bära din lycka.
Jag delar den gärna, jag blir lycklig om jag kan bidra till den,
men den är inte någon annans att bära.

”Du är inte den jag trodde att du var.”

Jag är kanske inte den du ville att jag skulle vara. Men jag förstår inte hur det blev mitt fel.

Mellan våra blickar möttes himmel och hav.
Mellan våra kroppar möttes himmelen och jorden.
Världen var vår.
Och den var god.
Vi var allt.

Jag tänder ljus som får brinna in i natten.
Mörka kvällar är de det ljus som fattas mig, minnen av mitt ljus.
Ljus av mitt ljus.

En flod av tårar. Acheron, Cocytus.
Men aldrig skall jag dricka Lethes glömska.
Aldrig fyllas av Styx förtärande hat.
Jag stiger ur vattnet.

Om jag släpper taget, skulle du då hålla mig kvar eller låta mig försvinna?
Skulle du kämpa för mig?

Jag är inget samlarobjekt.