Ordsken

”Du borde alltid gå klädd i siden och sammet.”
I en annan tid gjorde jag det. Minnet av det vilar på huden.

Jag borde alltid gå klädd i dina smekningar, med ett halsband av kyssar.

Han sträckte ut sin hand och hejdade mig i steget. ”Vad är du, egentligen?”
Jag vände mig om och såg honom i ögonen. ”Vet du inte det? Jag är vad du ser i mig när du möter min blick utan att vika undan.”
Vad jag är för dig är inte för mig att säga. Det vet bara du.

Under månen dansar älvorna över ängen.
Medan daggen faller och lägger världen till ro.

Under gatlyktorna trär regnet pärlor i spindelväven.

En dag för en sommarklänning i svart siden.
Lätt som en suck mot huden, mjuk som ett sommarregn.

De osända breven.
Ord av kärlek, harm, sorg, ömhet.
Ord som blir hängande på vägen.
Tankar som aldrig når fram.

Vi älskar varandra trötta och somnar kärleksrusiga.
Utanför gör regnet en gardin mot midsommarnatten och myggorna spelar till älvadans.

I min halsgrop vilar ännu din kyss.

Omsluten av vatten, i en gyllene solnedgång som aldrig vill ta slut.
Då står tiden still.
Smekt av tidlöshetens hav.

Jag lyfter armarna över huvudet och låter vattnet skölja över mig.
En kaskad av guld.

Så står jag, som halvt sprungen ur havet, med blicken fäst mot solnedgången.
Ett möte av eld och vatten, luft och jord.

Aldrig är jag lika fri som i dessa stunder.
Aldrig är jag lika vild.
Löst ur min mänsklighet, ett med allt.
Större än jag.
Hel. Helig.

Fråga inte vem jag är.
Fråga vad jag är.

När jag stiger upp glittrar de sista solstrålarna på min hud.
Kvällsbrisen torkar mig.
Jag sluter ögonen och sparar denna stund.

När jag åter går på stadsöknens gator bär jag havet i mitt hår
och solnedgången i mina ögon.
Kanske lyser jag inför din blick.

Jag sökte svar.
Det enda jag fann var att det obegripliga kan sakna svar.
Svaret var att jag inte får ett svar.
Det får räcka.

En kyss som en fjärilslätt beröring i nacken.
Du rör vid mitt bröst som bara du kan, lekfullt, retfullt, och hela jag vaknar.

Helt nyss var vi så nära som två människor kan komma.
Du i mig.
Jag runt dig.
Nu somnar jag med smaken av dig på mina läppar.

Du andas redan lugnt, några steg före mig in i sömnen,
suckar och smeker i sömnen mitt bröst.
Strax slingrar sig våra drömmar ut i natten.

Stjärnor utan svindel.
Hjärtan utan skyddsnät.
Kärlek utan förbehåll.

Du bar nyckeln till en Pandoras ask av känslor.
Inget så högt, inget så djupt förut.
Det lock som öppnades kan inte åter slutas.

I dagern före gryningen fylls luften av fågelkvitter, som sjöng de in ljuset.
Snart kommer de första solstrålarna, och dimman skingras.

En dag skall du veta mitt namn.

En dag skall du viska mitt namn.
Det som gavs före tiden och sedan glömdes.
En dag skall det åter höras.

När du möter min blick och ler stannar tiden.

Ditt skratt… dina andetag mot min halsgrop…
bland de vackraste ljud jag känner.

Inget guld är mer värt än glittret i dina ögon.

Du finns även när jag tvivlar på dig.
Du ser även när jag blundar.
Du hör även det jag inte kan yttra.
Du tror på mig när jag tappar tron.

Jag bygger en bro för dig som en dag vill gå över den,
lägger ut nyckeln till dig som vill komma in.
I hopp om att du kommer.

En ännu sommarljus himmel med mörka molndrakar som jagar fram.
Låt dem vaka över mig i natt.

Led mig hem.

Jag var mer än du hade kunnat önska.
Allt och mer därtill. Så sade du.
Jag förstår ännu inte hur det kunde vändas mot mig.
Men du gick.

Ett ord kan vara som regnet efter torka och åter fylla själen med liv.
Ett ord kan lossa fördämningar och riva murarna till det nästan glömda.
Nyckeln till Minnenas brunn och hjärtats innersta vrå.

Du skall aldrig behöva bära min börda.

Omslut mig i din värme.
Låt mig vila tryggt i natt.
Där elden inte slocknar.

Jag har så lätt för att förlåta.
En svaghet jag döljer väl.