Ordsken

Du har orden som får mig att stanna.
Du har sången som får mitt hjärta att slå hårdare.
Ingen rör mig som du.
Med dig finner jag ro.
Fri.

Rastlös.
Om jag än vilar i dina armar är jag på väg.
Vandringen.
Livets dans.
Din. Och min. Vår.
Jag stannar när vi vandrar tillsammans.

Hud mot hud i mörkret.
”Om din lust har en färg så är den röd”, säger du.
”Du glöder. Luften blir varm runt dig.”

Du tänder mig.

Det var i början.
Då, när möjligheterna tycktes ändlösa.
Men vid varje val stängdes dörrarna efter vägen.
En
efter
en.

Vid tröskeln till den sista dörren
vet jag inte vad som väntar när den slår igen bakom mig.
Målet, eller en ny början
med öppna dörrar.

På tröskeln till det okända är möjligheterna oerhörda.

Rotlös.
Jag skapar ett hem varhelst jag stannar, men bär hemlängtan i mitt bröst.
Här men vilsen, på vandring mot en famn att kalla min.

Någonstans längs vägen fann jag stillhet.
Själens frid och tystnad.
Skärpta sinnen, stillade tankar.
Som månljus över en spegelblank tjärn.

Någon gång längs vägen tystnade bruset av tankar.
I tystnaden en ton,
som blev en sång,
som stiger inom mig.
Klar som vatten.

Slutet hänger i luften.
Som pennan vilar, strax ovanför papperet.
Med punkten hängande från spetsen.
Är det dags att sätta punkt?

Jag vill inte sätta punkt.
Men kanske är det dags att göra ett slut.
Att göra slut.
Kan jag sätta punkt?

Pennan raspar mot papperet.
Punkt.
Jag slår igen boken,
ställer den i hyllan,
lämnar rummet
och stänger dörren bakom mig när jag går.

Den längsta vägen, med de tyngsta stegen, går bort från dig.

Jag tvättade kläderna, hängde sänglinnet till tork i solen.
Ändå sitter din doft i kudden.
Ändå finns dina smekningar kvar i klänningen.

En sommar drog förbi och inget blir någonsin som förr.

Nu öppnar jag fönstren och städar ur sommarrummet.
Jag gör höst och stänger ett av hjärtats rum.
Det som är ditt.
Där lever sommaren kvar.

I månens sken singlar löven stilla ned och tänder eldar i gräset.
Det är dags att vända blad.

Du finner mig i det mjuka gräset i en glänta dit inga stigar längre når.
En grön juvel i skogen, en plats som tiden lämnat.
Den är vår.

28 steg till brevlådan. 28 tillbaka. De ritade en stig i gräset.
Ett minne av en väntan på ord som inte kom. En sommar utan ord.

Det var en sommar som bar på löften som glömdes bort.
En sommar vars drömmar slocknade som stjärnfall.
Kanske tänds nya drömmar i marelden.

En sommar går för var dag mot sitt slut.
Kanske är det dags att skriva igen.

Vi var två hjärtan i samma kropp.
Ingen kan komma närmare än så.

Hjärnan rusar, hjärtat slår i sin takt.
Mitt hjärta låter sig inte tvingas.
Det lyssnar dåligt på förnuft.
Jag älskar alltid fritt.

I varje hjärtslag, i varje andetag, i allt jag gör – kärlek.
Jag älskar. Lika självklart som att andas.
Min drivkraft i livet. Kärlek.

Somliga drömmar är verklighet i vardande, andra drömmar lever bättre utanför verkligheten.
Jag är en dröm som vill bli sann.
För dig.

Ditt skratt väcker mitt.

Sången bidar sin tid i väntan på att bli funnen, fångad, sjungen. I väntan.
Vad är en sång som ingen hör?
Jag hör den när jag blundar.

Orden fladdrar som tysta fjärilar, med sagor tecknade på vingarna.
I väntan på att bli klara känslor på papper.
Från en själ till en annan.

Dina ord slår an en sträng som får själen att sjunga.

”Visste du inte?” sade hon milt. ”Dina dagar var räknade från stunden du såg mig.”
Hon kysste honom lätt. ”Allt har ett slut. Men inte nu.”

Det finns rum i mig som bara kunnat låsas upp av någon annan.
Rum jag inte ens visste fanns förrän du kom.
Som halvt drömda världar.

Jag står och betraktar dig, försjunken i ditt.
Så får du syn på mig och spricker upp i ett stort leende.
Där tänder du solen över min dag.

Jag släppte det. Klippte banden, släppte oss fria och gick vidare.
Du kunde inte släppa taget.
Du höll dig kvar och försökte dra med mig.

Likt en spindel kastar du ut trådar från ett nät av bittra oförrätter.
Dina trådar fastnar inte på mig.
Släpp det nu.
Ge dig fri.

Jag vill se dig lycklig.
Men det är inte jag som ska göra dig lycklig.
Här skiljs våra vägar.
Ge dig fri.

Bleknande minnen får en drömlik ton.
En doft, en bild, en smak, en plats, en sång väcker dem.
Lika tydligt som då.
Madeleinekakor.

Långt efter att ekot av våra ord har tystnat står de ännu skrivna på hjärtats väggar.
Våra sånger lever kvar.

Så kom regnet.
Så kom natten.
Regna drömmar över oss.