Innan du kom visste jag inte att du skulle gå som ett stråk genom livet, resten av livet.
En vind, en doft, en sång.
Du går som en ton genom livets melodi.
Så plötsligt bär vinden med sig din doft.
En fläkt av sommar som värmer hjärtat.
Vi kommer alltid att få för lite tid.
För ingen tid med dig kan vara lång nog.
Låt oss stanna tiden när vi kan.
Du valde att inte följa med mig genom mörkret.
Du valde att möta mig igen på andra sidan natten.
”Dröj inte för länge.”
Väntar du på mig?
Tillsammans ger vi tystnaden ton och väver ljus in i mörkret.
Sida vid sida räcker värmen längre.
Vi blåser liv i glöden och vilar tryggt.
Följer du med mig genom natten eller väntar du på andra sidan, där ljuset vänder åter?
Månen ritar fyrkanter på golven och mönster över min säng.
Jag somnar i samma ljus som du.
Vinden bär ännu din röst.
Den viskar mitt namn,
som du viskade det.
Jag sänder dig en hälsning med vinden.
Några lätta ord genom natten,
en fläkt av sommaren som var och kommer.
En mjuk kyss god natt.
Så hejdar sig livet, mitt i ett steg.
Lyssnar…
vädrar…
och ger sig av i en oväntad riktning.
Som följde det en ton, en doft.
Jag följer med.
Du skulle dö för mig.
Jag ska leva för dig.
Jag drömde förr om min fader konungen som skulle ta mig från barndomens ängar.
Han kom.
Men han var inte min far.
Utan min make konungen.
Han tog mig med till sitt rike bortom ljuset,
en plats där mörkret rådde, dit livet inte nådde.
Han bad mig stanna.
Jag, ett ljusets barn.
Kunde jag lämna min bekymmerslösa ungdoms dans, det liv jag höll kärt,
och axla manteln han räckte mig?
En mörkrets drottning vid hans sida.
Han bad mig stanna.
Utan band och bojor.
Så länge jag vill är jag hans.
Jag vill.
När jag tog hans hand tändes stjärnor i mörkret.
Han är kanske mörk mot mitt ljus. Men ack, så ljus i mitt mörker!
Han lyser.
Vi är som natt och dag.
Dagens skugga och nattens glöd.
För hans skull lämnar jag solen och ängarna och stiger ned i mörkret.
Medan världen går till vila går jag till honom.
För kärlekens skull.
Jag fångar höstsolens sneda strålar och går med lätta steg mot honom.
Min älskade väntar mig!
Vintern följer i mina spår.
Kore. Persefone.
Kom, var mig nära i natt.
Vi behöver inte säga något.
Bara sitt här bredvid mig ett slag.
Bubblor av lycka, sparade utanför tiden.
Meddelandena som förblev utkast, de osända breven, de tänkta samtalen, fantasierna vi aldrig berättade… De är också en del av vår historia.
Den outtalade delen av vår historia. Den som du håller för dig och jag för mig. Orden som förblev utkast.
”Varför?”
För många frågor.
”Varför?”
Du vill ha svar.
Men svaret är inte det du vill höra.
Jag tvekar.
Jag kan inte säga det du väntar dig.
”Varför?”
När svaret är givet kan det inte återtas.
Vill du fortfarande veta om svaret är mer än du ville veta?
Du frågade. Jag svarar.
”Varför?”
Du vill ha svar.
Men svaret är inte det du vill höra.
Du trodde att du skulle förstå, att det skulle förklara.
Det gör det inte.
”Varför?”
Du söker ett svar som inte finns.
När du förstår det skall du förstå.
Allt har inte en mening.
Allt har inte en orsak.
Allt har inte ett svar.
Du får leva med det.
Gå vidare nu.
Allt ställs på sin spets.
Orden hänger i luften, ännu osagda.
Någon av oss måste säga dem.
Och inget kommer längre att vara som nu.
Jag är skapad för njutning.
Min.
Kanske din.
Jag föddes inte för att älska dig.
Men jag gör det ändå.
Hur kunde jag göra annat när du har en plats i mitt hjärta?
En kort stunds tystnad i sorlet.
Ett ögonblick av stillhet i jäktet.
En solstråle genom gråmolnstäcket.
Nåd.
Här. I mörkret.
En droppe stillhet i höststormens dån.
En stunds vila.
Vila vid min sida i natt.
Själar i mörkret.
Tunneln har ett slut.
Annars vore den inte en tunnel.
Det tar slut. This too shall pass.
Det är ibland all tröst vi får.
Tre ord som kräver mod:
”Lita på mig.”
Ett stråk av varm viol i höststormen.
En skymt av gäckande dans mellan träden, lätt som fallande löv.
Som minnet av den sommar som vandrar vid din sida genom hösten.
Med ögon blå.
Ordsken 