Ordsken

Du är den till vilken mitt hjärta alltid återvänder.
Så Älskade, ett skall du veta: Jag vill dig.

Nätterna är ännu kalla. Jag har inte hjärta att lämna dig.
Men nu är det dags.
Jag måste gå för att kunna återvända, men saknar dig redan.

Under vintern längtar jag efter ljuset, värmen, livet.
Du vet att de fattas mig och frågar om jag vill gå, om jag ångrar mig.
Ångrar mig?

Älskade, hur kunde jag ångra mig?
Att ångra mig vore att ångra dig.

En sista natt tänder vi stjärnor i tak dit inget solljus når.
Natt möter ljus, död liv. Förenade.

Jag går nu. Släpper manteln och leker ut över blommande ängar.
När året går mot vinter är jag åter din.
Så är vår dans.
Kore. Persefone.

Skogarna skiftar färg. Våren är här.
Och jag måste gå, återvända till livet ovanför.
En natt till, bara en natt till, älskade.

Dubbla liv.
Livets dotter, dödens brud.
Ett naturbarn ur vars steg blommor spirar, underjordens drottning.
Kore. Persefone.

Svala läppar mot blossande hud.
Själens stillhet efter passionens förening.
Vi brinner utan att förtäras.
Eld och is.

En historia ritad med fingertoppar och tungspetsar på hud.
Berättad i andetag och viskningar, flämtningar och vrål, läppar som möter läppar.

Det blåser storm över glömskans fält.
Nu virvlar vallmons röda blomblad runt mina ben när jag på lätta fötter springer mot honom.
Jag har dröjt länge nog.

Han väntar mig.
Jag ser honom redan i skuggan vid grottans mynning.
Min konung. Underjordens härskare.

Hjärtat sjunger sången han gav mig. Kores sång.
Den han sjunger när han tar emot mig och sluter mig i sin svala famn.
Jag kysser hans kalla läppar varma.

Hans ögon glimmar av nattens stjärnor. Mina av solljuset.
Vi är motsatser som ger varandra liv.

Vintern närmar sig.
Snart sänker sig vilan över ängarna.
Jag är hemma.
Fri att gå, bunden av kärlek.
Jag väljer vintern. Jag väljer kärleken.

Kore. Persefone.

Jag har dröjt på sommarens marker. Dansat över ängarna, låtit vågorna kyssa mina fötter i vattenbrynet, lekt mellan träden.
Det är dags nu.

På Glömskans fält sänker blommorna nu sina kalkar och fäller sina röda blad inför mina fötter.
Likt en flod av allt levandes blod i mina spår.

Han väntar mig i skuggorna vid ingången till sitt rike.
Mitt blod kokar vilt när jag ser honom träda fram.
Min mörke konung, min älskade.

Han sveper en stjärnbeströdd mantel om mina axlar och himlens stjärnor strålar runt mig.
Här är jag natthimlens drottning.
Han är mitt allt.

Han kysser mig med kalla läppar som blir varma när de möter mina. Mot hans bröst andas jag ut.
Han ger mig vila. Jag ger honom liv.

Det är vår sång, vår dans, vår saga.
Att mötas, vara samman och skiljas.
Tiden vi får är aldrig nog, men bara så kan vi båda leva.

Var gång ser jag frågan i hans blick innan han tar mig i handen och leder mig ner i skuggorna.
”Vill du?”
Jag vill.
Jag väljer dig.

Kore. Persefone.

Jag drömde förr om min fader konungen som skulle ta mig från barndomens ängar.
Han kom.
Men han var inte min far.
Utan min make konungen.

Han tog mig med till sitt rike bortom ljuset,
en plats där mörkret rådde, dit livet inte nådde.
Han bad mig stanna.
Jag, ett ljusets barn.

Kunde jag lämna min bekymmerslösa ungdoms dans, det liv jag höll kärt,
och axla manteln han räckte mig?
En mörkrets drottning vid hans sida.

Han bad mig stanna.
Utan band och bojor.
Så länge jag vill är jag hans.
Jag vill.
När jag tog hans hand tändes stjärnor i mörkret.

Han är kanske mörk mot mitt ljus. Men ack, så ljus i mitt mörker!
Han lyser.
Vi är som natt och dag.
Dagens skugga och nattens glöd.

För hans skull lämnar jag solen och ängarna och stiger ned i mörkret.
Medan världen går till vila går jag till honom.
För kärlekens skull.

Jag fångar höstsolens sneda strålar och går med lätta steg mot honom.
Min älskade väntar mig!
Vintern följer i mina spår.
Kore. Persefone.

Vägen tillbaka ur skuggorna.
Ljuset vänder åter.
Redan syns spirande liv.
Jag gör mig redo att komma åter ur vinterns vila.
Snart.

I drömmarna hör jag Persefones sång.
Jag söker fånga den i ord, men den gäckar mig.
Hennes sång är också min.
Kore. Persefone.

Min vår tvekar inte av rädsla för smärtan hos bristande knoppar.
Den bidar sin tid, samlar kraft i väntan på modet att explodera av liv.

Nu är mysteriets tysta, sökande natt.
När ljuset återvänder lämnar Kore sin älskades mörka land och kommer åter med nytt liv.

Dag för dag djupare in i skuggorna.
Jag byter dräkt, likt träden, och stiger ned i mörkret.
Skuggornas drottning.
Persefone.
Kore.

I mörkret nedanför väntar min konung.
Han som råder över de döda.
Han, den osedde.
Få vågar möta hans blick.
Jag möter honom utan rädsla.

Markens grödor och trädens löv faller mot marken och multnar.
Blommor vissnar och dör, blir åter jord.
Så återvänder också jag till mörkret.

I mörkret vilar ljuset.
I stillheten under jord gror nytt liv.
Allt dör för att födas åter.

Jag valde min väg, men den var alltid mitt öde.
Jag vandrar bland de levande och de döda.
När solen stiger kommer Majdrottningen åter.

Den jag älskar står i skuggan, men lyser klart inför min blick.
Våra vägar möts och skiljs i evig dans.
Jag är honom till låns.
Av fri vilja.

Än dansar jag över ängarna, virvlar i storm och regn,
lyser som sol på daggvåt spindelväv.
På väg till min konungs sida.
Kore. Persefone.