Ordsken

Jag har dröjt på sommarens marker. Dansat över ängarna, låtit vågorna kyssa mina fötter i vattenbrynet, lekt mellan träden.
Det är dags nu.

På Glömskans fält sänker blommorna nu sina kalkar och fäller sina röda blad inför mina fötter.
Likt en flod av allt levandes blod i mina spår.

Han väntar mig i skuggorna vid ingången till sitt rike.
Mitt blod kokar vilt när jag ser honom träda fram.
Min mörke konung, min älskade.

Han sveper en stjärnbeströdd mantel om mina axlar och himlens stjärnor strålar runt mig.
Här är jag natthimlens drottning.
Han är mitt allt.

Han kysser mig med kalla läppar som blir varma när de möter mina. Mot hans bröst andas jag ut.
Han ger mig vila. Jag ger honom liv.

Det är vår sång, vår dans, vår saga.
Att mötas, vara samman och skiljas.
Tiden vi får är aldrig nog, men bara så kan vi båda leva.

Var gång ser jag frågan i hans blick innan han tar mig i handen och leder mig ner i skuggorna.
”Vill du?”
Jag vill.
Jag väljer dig.

Kore. Persefone.