Jag har aldrig slutat älska dig.
En dag skriver hon orden på ett litet kort till honom. Hon undertecknar det inte. Hon finns ju i orden.
Hon går genom tavlan ut ur bilden.
Bilden sluter sig bakom henne, som om hon aldrig funnits där.
Hon lämnar inga spår.
När krusningarna på ytan lagt sig, ringarna nått stranden och klingat av, sänker sig lugnet åter.
Allt är som förut.
Inget är som förut.
Hon går genom tavlan, ut ur bilden – Johanna Nilssons bok blev en nära vän i en tid då andra inte kom nära. Med en titel som ständigt väcker nya ord inom mig.
Ordsken 