Ordsken

Jag drömde förr om min fader konungen som skulle ta mig från barndomens ängar.
Han kom.
Men han var inte min far.
Utan min make konungen.

Han tog mig med till sitt rike bortom ljuset,
en plats där mörkret rådde, dit livet inte nådde.
Han bad mig stanna.
Jag, ett ljusets barn.

Kunde jag lämna min bekymmerslösa ungdoms dans, det liv jag höll kärt,
och axla manteln han räckte mig?
En mörkrets drottning vid hans sida.

Han bad mig stanna.
Utan band och bojor.
Så länge jag vill är jag hans.
Jag vill.
När jag tog hans hand tändes stjärnor i mörkret.

Han är kanske mörk mot mitt ljus. Men ack, så ljus i mitt mörker!
Han lyser.
Vi är som natt och dag.
Dagens skugga och nattens glöd.

För hans skull lämnar jag solen och ängarna och stiger ned i mörkret.
Medan världen går till vila går jag till honom.
För kärlekens skull.

Jag fångar höstsolens sneda strålar och går med lätta steg mot honom.
Min älskade väntar mig!
Vintern följer i mina spår.
Kore. Persefone.