Ordsken

Omsluten av vatten, i en gyllene solnedgång som aldrig vill ta slut.
Då står tiden still.
Smekt av tidlöshetens hav.

Jag lyfter armarna över huvudet och låter vattnet skölja över mig.
En kaskad av guld.

Så står jag, som halvt sprungen ur havet, med blicken fäst mot solnedgången.
Ett möte av eld och vatten, luft och jord.

Aldrig är jag lika fri som i dessa stunder.
Aldrig är jag lika vild.
Löst ur min mänsklighet, ett med allt.
Större än jag.
Hel. Helig.

Fråga inte vem jag är.
Fråga vad jag är.

När jag stiger upp glittrar de sista solstrålarna på min hud.
Kvällsbrisen torkar mig.
Jag sluter ögonen och sparar denna stund.

När jag åter går på stadsöknens gator bär jag havet i mitt hår
och solnedgången i mina ögon.
Kanske lyser jag inför din blick.