Ordsken

Vid sidan av mig själv, ett par steg bort, kunde jag se mig klarare.
Då, när dimman låg framför min blick.
Men det var bara i mig jag levde.

Då stod jag utanför och tittade in.
Utestängd från mina innersta rum, från värmen jag gav andra.
Ett kallt, inre utanförskap.

Jag var alltid där men ändå inte.
Det fanns alltid ett glapp.
Och glappet var mörkt.
Där rådde alltid vinter.
Där rådde svält och krig.

Nu lever jag i värmen.
Hjärtats värme tinar mig.
Men frostbetten bränner vita.

Idag lever jag.
Med mig. I mig. I allt jag är.
Genom sprickorna tränger ljuset fram.
Och i spegeln ser jag mig klart.
Jag känner mig.

Jag ler mot kvinnan i spegeln.
Sträcker ut handen och stryker en tår från hennes kind.
”Jag känner dig. Du är jag. Vi är jag.”

Hon fångade en ögonfrans på min kind och blåste bort den.
”Nu får du önska dig något.”

Nu? Mina önskningar är friare än så. Alltid.