Jag ville säga hur mycket jag älskar,
hur mycket jag älskar dig,
hur mycket jag älskar livet (i lust och nöd).
Hjärtat är för fullt för ord.
Varje hjärtslag fyller ådrorna med kärlek.
En kärlek som är så mycket större än jag.
Jag somnar med hjärtat öppet.
För dig.
Ibland är hoppet skuttigt som en yster kattunge,
en flicka som gör hoppsasteg i röda klampskor,
en älva i virvlande dans över ängen.
Ibland är hoppet stilla som ett vårregn,
januarisolens första värmande strålar,
månsken genom granskogens tak,
den älskades andetag.
Ibland är hoppet ren envishet,
ilskan som håller dig flytande, viljan till mer.
Allt det som gör att du inte ger upp. (Kanske mot alla odds.)
Hopp.
Det är den lilla rösten inom dig som säger:
”Jag är här. Det blir bra.”
Förtröstan.
Hoppet som fjärilsfladder i hjärtat.
Fnittrigt kittlande i maggropen.
Oemotståndligt leende.
Den blå timmen mellan gryning och soluppgång.
Mjukt och längtansfullt blå.
Förtröstansfullt blå.
Ordsken 