Ordsken

Låt Din kärlek flöda genom mig.
Låt min kärlek flöda genom mig.
Jag lovade att leva i kärlek.
Det ljusa med det mörka.
I lust och nöd.
Ja.

”Var inte ledsen. Minns det fina ni hade.”
Du förstår visst inte.
Jag sörjer för att jag minns det fina.
Varje sekund.
Jag minns och saknar.

Hade jag glömt dig skulle jag inte sakna och sörja.
Tacksamheten över det jag fick, hand i hand med sorgen över att jag förlorade det.

Kloka ord blir tomma utan hjärta och personlighet.
Som en hubot.

Det vackra ligger i det som gör dig mänsklig.

Jag ska inte drunkna i bitterhet.
Mina tårar blir en flod, jag dras ned av strömmen.
Men jag ska inte drunkna.
Det lovar jag dig. Och mig.

Du var den vackraste av oss.
I mina ögon var du vackrast.
Jag kan inte se mig mätt på dig.

Tiden lär mig att följsamhet ger mer än kamp.
Båda har dock sin tid.
Min hand griper ännu vant om svärdet.
När striden kommer är jag redo.

Mitt livs dans har sitt eget tempo.
Om vintern stillar det sig.
Nu är tid för det lilla livet.
Det förunderliga, vidsträckta i det nära.

Jag antog en utmaning av Livet: Följ med.
Men jag försökte föra och föll.
Nu tar jag Livet vid handen och låter mig åter föras ut i dansen.

Solsnö. Lätta flingor leker ned från lika lätta molntussar.
På havet måsar som kretsar ovanför fartygens kölvatten. Stilla rörelser.