Min vår tvekar inte av rädsla för smärtan hos bristande knoppar.
Den bidar sin tid, samlar kraft i väntan på modet att explodera av liv.
Nu är mysteriets tysta, sökande natt.
När ljuset återvänder lämnar Kore sin älskades mörka land och kommer åter med nytt liv.
Jag tvekar inte inför min svaghet.
Jag tvekar inför min styrka.
Inför ett ljus så klart att det bländar mig.
Inför en oändligt stor kärlek.
Jag vandrar i dimman, där sikten är kort och ljuset suddigt.
Där vattendropparna hänger kvar i ögonfransarna och kysser bort tårarna.
Här råder varken mörker eller ljus.
Dimman får ljuset att blandas med mörkret till ett mjukt töcken,
som blyertsgrått balsam för själen.
Här löses känslorna upp,
som akvarellfärg i alltför mycket vatten.
De grälla nyanserna rinner av mig.
Kvar blir frid, mod, klarhet.
Allt som var löses upp.
Formas åter. I ny form. Okänd form.
Jag skönjer skönhet.
Ett nytt ljus. Nya färger.
Något rör sig. Något finner ro.
Här i dimman möter jag mig själv.
Här ser jag en ny spegelbild formas.
Droppe för droppe.
Nyfödd genom vatten.
Ny.
Ordsken 