Ordsken

Jag föll för dig för att jag ville falla. Jag räknade inte med att förlora mig.

Så dum jag var. Likt sagans mö som möter Skogsmannen, han som snärjer flickor med sin sång och fängslar dem.
Jag visste vem han var. Jag visste vem du var.

Du lockade mig med din sång, spelade mig till dig genom skogen med ord och toner. Och jag, ett villigt byte, följde dig in i dina domäner. Berusad och lycksalig gav jag upp mina vingar och tog plats bredvid dig. Smekt till glöd av dina händer, vilt riden till upplösningens gräns. Jag ville krypa nära, så nära att du skulle omsluta mig och bära mig tills jag blev fullkomlig för dig. Tills jag var lika stark som du.

Närmare. Jag ville närmare. Jag ville brinna med den glöd du väckte i mig. Jag ville vara värdig dig. Den du valde att behålla.

Jag skulle ha gjort allt för dig. Fylld av åtrå till dig. Din doft av skog och sol, med stjärnorna som föll i dina ögon. Förtrollad. För du höll mig fången. Väggarna var flätade av dina ord och toner, dörren av min kärlek, men låset var melodin du förtrollade mig med.

Andra väsen höll du i burar tills du tröttnade på dem. Men mig höll du nära. Fri. Jag trodde att jag var fri när våra röster steg mot skyn. Du hade toner som smekte mig mjukare än någon annans. Ord som snärjde mig och drog mig nära, som höll mig kvar. Hjärtats besvärjelser.

Tills den dag då sången tystnade och förtrollningen bröts. Jag vaknade som ur en dröm.
Jag lämnade allt bakom mig och gick. Jag går än.

Jag ville leka och dela hans sång. Jag visste bättre. Men jag visste inte hur förtrollningen verkade. Nu vet jag.

Än kan jag höra hans sång. Den väcker mig om natten och lockar mig alltjämt.
Men jag vänder aldrig åter.
Jag vänder mig inte om efter honom.