Jag är bara en.
Drömstoft som får kropp.
Ett ögonblick i evigheten.
Men det är mitt ögonblick.
Och jag förundras.
I kväll läser jag Esaias Tegnérs ”Det eviga”.
Jag tänder stjärnor i mörkret och hoppas att det blir dag.
Förtröstan.
Tro.
Ibland får du tända ljuset åt mig för att jag skall se.
Jag stod på en kulle, omgiven av gnistrande snö.
Mjuka solstrålar smekte kinden.
Iskristaller glittrade mot mig.
Vi log. Livet och jag.
I den stilla natt som sänker sig över året,
där livet går till vila,
är varje glittrande ögonblick av liv en skatt för mig.
I sinnet sparad.
Lufsande lekfull hund som skuttar fram genom snön, stannar upp, sätter sig och med en tass ber om att bli klappad och busad med.
Glädje.
Barnet som tar min hand och med skratt i ögonen krossar isen på vattenpölarna medan våra lätta skratt stiger mot himlen.
Sorglöshet.
Ett hjärta mot mitt. Så nära.
Hur skulle jag inte kunna finna kärlek när den slår så hårt inom mig och fyller mig med sådan värme?
Du sade att jag var ljuset.
Jag såg inte.
Jag kunde inte se.
Det enda ljuset jag såg var du.
Men i dina ögon såg jag mig.
Som du såg mig.
Ibland får du vara mitt ljus i natten.
Tills jag kan se igen.
Som en fyr på en kust vid ett stormande hav.
Ljuset som lyser vägen hem.
Vad bryr sig stjärnorna, solen och månen ifall du ser dem?
Dag och natt följer på varandra,
som årstiderna,
som liv och död.
Det eviga.
Vad bryr sig vårens sippor om min sorg eller glädje,
där de vilar under mull, löv och snö?
När våren kommer tittar de fram.
Och gläder mig.
I det djupaste mörkret ett ljus.
I den tyngsta tystnaden en ton.
En tro.
Jag behöver ingen gud för att tro.
Jag fann inte en gud i mörkret.
Utan något som är större.
Som består även när jag tappar tron.
Livet.
Det liv som för mig är kärlek.
Det fanns en tid då jag trodde mer på mörker än på ljus.
Som om natten var sannare än dagen.
Det Sanna är evigt, det Sköna likaså.
Känslor kan förblinda eller förtydliga.
Fördunkla eller förklara.
Jag ser inte klarare genom tårar än genom skratt.
Ordsken 