Ordsken

Ord.
En klar spegel där jag möter mig själv.
Ordskenet som förklarar det som varit höljt i dunkel och dis.
Ljus i natten och livboj i storm.

Jag skriver för att glömma dig.
Jag skriver för att minnas dig.
För jag vill aldrig glömma.

Det fanns en tid då jag kände genom orden.
Då känslan föddes först när tanken tog form i penna mot papper eller vibrerande stämband.

Det var en annan tid.
Den svala hjärnans tid.
Idag föds orden ur känslan.
Nu är hjärtats pulserande tid.

Jag hittade en låda full med häften. Dagböcker, anteckningsböcker, samlade lappar och noteringar. Mina ord från svunna dagar. Mina minnen.

Att läsa mina gamla ord är som att vandra genom gångarna i minnets bibliotek, ta ut en bok, slå upp en sida och känna det som var då.

Jag skriver för att jag har ord.
Jag dansar för att jag lever.
Jag sjunger för att jag andas.
För orden, stegen och tonerna.
För livet.

Varför skriver jag?
Ja…
Varför lever jag? Varför drömmer jag? Varför älskar jag?
För att.

Jag vet intet annat.
Så jag älskar. Jag lever.
Jag träder livets dans även i ord och ton.

Jag när en dröm, en längtan, om att beröra i allt jag gör.
Att väcka något som slumrat, visa något osett.
Att röra vid en annans själ.

Med livet som tro och kärleken som drivkraft.
Med sång och saga som bränsle och längtan som ljus.

Vem sjunger du för när ingen lyssnar?
Vem talar du med när orden faller genom tystnaden?

Vem dansar du för när ingen ser?
Vem får dina leenden när ingen möter din blick?

Vem skriver du för när ingen läser?
Skriver du ändå?

Varför skriver, dansar, målar och sjunger du?
Vad är din drivkraft?
Vad är ditt mål?