Ordsken

Jag tassar så lätt genom livet att jag stundom undrar om jag alls lämnar några spår.

Jag dansar gäckande, lekande lätt genom skog och över äng,
rör ömt vid vart blad och strå, var blomma och våg.

I mina spår anas skimrande frost och dagg som skingras i morgonsolen.
Jag lämnar en ton, ett sken, en frisk vind som doftar viol och dröm.

Så rör jag mig lätt genom människornas salar.
Möter en blick, en famn, ett hjärta.
Stannar ett slag.
Kanske får jag röra vid någons liv.

Den största gåvan:
Att röra vid någons hjärta och liv. Att få beröra.
Att så ett frö som gror till eget liv.
Spåren vi lämnar syns inte.

En dag skall också mitt hjärta sluta slå.
Kanske lämnar det slag efter sig.
Frön av kärlek som gror, slår rot och lever vidare efter mig.

En dag slocknar också mitt sken.
Kanske lämnar jag något kvar,
ord som skimrar,
strålar och glitter som lyser vidare.
Om det vet jag intet.

Jag fann en nyss utslagen förgätmigej bland löven.
Den blinkade blått och sade:
”Glöm mig inte. Jag finns kvar. Jag kommer tillbaka. I vår.”

Det var som en blinkning från det som sover.
Som en del av mitt hjärta glimtade till.
”Glöm mig inte. Jag finns kvar. Jag kommer åter.”

Det var den tiden då björken slog ut.
Då doften av liv steg lätt från världen.
Som en lekande melodi inför mina öron.
Blundar jag är jag där.