Vintern rasslar i kedjorna och vill loss, vrålar genom stormens dån.
Snart.
Inte än, men snart, sänker sig den kalla tystnaden, årets natt.
Höst.
Årets skymning.
Solnedgångens eldfängda fyrverkeri är slocknat, endast ekot av eld glöder än.
Mörkret tätnar.
Natten faller.
Snart sluter sig mörkret tätare,
som en mjuk filt som bjuder till vila.
Snön faller,
som miljoner glittrande stjärnor sänker sig stillheten.
Några försiktiga toner.
En tveksam melodi, som finner sig och växer i styrka.
Som en porlande bäck, befriad från istäcket.
”Vad har hänt?”
”Inget. Inget har hänt.”
När inget är så mycket värre än något.
Inget… kan jag inte göra något åt.
”Men hur?” frågade jag. ”Hur ska jag komma dit?”
”Ett steg i taget”, sade den Visa. ”Bry dig inte om hur. Svaret kommer i sin tid. Allt du behöver veta kommer att visa sig längs vägen.”
Den Visa såg på henne med klar blick. ”Litar du på mig?”
”Ja.”
”Litar du på dig?”
”Litar du på dig?” Ja, det var frågan. Ja, nej, ibland, beror på…
Jag blundade och kände inom mig en liten styrka.
Jag kunde lita på mig.
Så det var nog där jag tog det första steget.
Det första.
Det som avgör hela färden.
Den Visa nickade. ”Lita på dig som du litar på mig.”
Ordsken 