På kyrkogården lyser de levandes minnen över dem som gått vidare.
Själarna som ännu lever i människors hjärtan.
Lågor av liv. Av kärlek.
Jag tänder ett ljus för dem jag minns.
Och ett ljus för dem som ingen längre minns.
För att även de ska ha en låga bland de levande.
Jag skriver dig inget storvulet griftetal.
Jag talar om mina minnen av dig, minns dig levande i de bitar liv vi alltid kommer att dela.
Jag har älskat dig.
Jag har aldrig slutat älska dig.
Jag kommer inte att glömma dig.
Den som lever i någons hjärta kan aldrig riktigt dö.
Tusenskönorna sluter sina gula ögon inför den annalkande stormen.
Med en blinkning lovar de att slå upp dem igen så snart solen stiger.
”Det var då.”
För mig är det fortfarande.
Med ens är du ljusår bort,
i en annan tid,
där det vi jag lever inte finns.
Du och jag i olika nu.
Ordsken 