Ordsken

Med blicken alltför hårt fäst på stjärnorna kan du snava i rännstenen.

Med blicken vänd mot det som var, eller det som kanske komma skall, missar du det som är.

Känslorna rör sig likt vågor på havet.
Skummet på ytan och kraften på djupet.
Vågkam och dal, bränning, stilla krusning.
Aldrig stilla.

Tiden.
Som havet slår mot stranden, drar med sig visst ut och bär in annat.
Som havet smeker klippan och putsar stenen mjuk.
Evighet.

Godheten urholkas när de självutnämnt goda ger sig tolkningsföreträde till vad god innebär.

Vilka bilder av dig bär du inom dig?
Vem – vad – är du egentligen?
Vad är ditt inre jag?
Utöver oändligt vacker.

Kvällar som denna tycks himlen närmare.
Frasande löv lyfter mot stjärnorna lika lätt som mitt skratt när jag virvlar runt bland dem.

Mina andetag hänger kvar i luften.
Som små dimtussar.
När jag viskar ditt namn syns det en stund mot natthimlen, innan det löses upp.

I natt lägger sig dimman över vattnet, som om även det andades tungt.
När solen går upp täcks bryggorna av snabbt smältande rimfrost.

Morgonsolen kommer att skingra dimman och glittra i otaliga små vattendroppar.
Skimrande frost blir glittrande droppar.
Pärlor av skönhet.