Kråkorna på taknocken hälsar mig var morgon.
Idag lyfter de huvudet mot klarblå himmel, som i förundran över ljuset.
De liksom jag.
Livets dans är inte glättig och enkel ringdans.
Min dans för mig genom skog och över ängar, i dag och natt.
Livet ger stickor i fötterna.
Mina ögon är blå men blicken djup av årens vishet.
Jag har sett många själar födas och dö,
levt kärlek och sorg, funnit och förlorat.
Mina ögon lyser av kärlek,
glittrar med okynnig nyfikenhet
och är vidöppna som barnets ögon inför all världens under.
Ett besjälat liv.
Jag älskar och ser som ett barn, gränslöst, innerligt, öppet och nyfiket.
Utan lögn. Jag lever kärlek.
Blåögt älskande, men inte naiv.
Du Älskade som väntar där min längtan bor, elda din stockeld!
Runt mig sjunga skogarna om dig.
Om mig, om vandrerskan med ögon blå.
Någonstans under snabbt flyende september lämnade svalorna oss.
Stundom tycks det som om en del av mig for med dem.
Ordsken 